Har gått några dagar och funderat på den här bloggposten. Idag känns den relevant på ett nytt sätt. Väver ihop många trådar idag.

“Herre, välsigna ditt folk. Barmhärtige Gud, bevara vår kyrkas herdar och ge dem kraft och vishet att styra ditt folk.” (Bön ur tidegärden, kyrkans dagliga bön.)

Den här frikyrkodebatten som rasat. Jag har många tankespår kring den. Först och främst måste jag bara få uttrycka min kärlek och glädje över Frizon-ledningen som bjöd in Deminger till årets festival! För att komma vidare i detta samtal måste vi mötas, över generations- och åsiktsgränser och konstruktivt försöka se en väg framåt. Att kasta argument på varandra leder ingenvart. Vi behöver inse att vi har samma mål!

För det andra så gör det ont i hjärtat när jag läser om ungdomsledare som kämpar utan att få den uppbackning från ledarskap och vuxenvärlden runt dem. Om inte artikeln är nog kan du läsa kommentarerna nedanför och få ytterligare bilder på hur situationen ser ut i landet. Och det är här skon fortfarande klämmer.

Vad beror detta vuxensvek på? För det är ett svek när vuxna i hopplöshet kapitulerar och suckar över att det aldrig kommer komma en väckelse så som det ser ut nu. Det är ett svek när vuxna suckar över ungdomen och i hopplöshet vänder dem ryggen. Det är ett svek när man väljer sina egna intressen före det uppväxande släktet. Och det enda det leder till är ännu mera död. Det kommer inget liv ur hopplösheten, ingen kreativitet ur bitterhet. Och det är sant det kommer inte komma någon väckelse så som det nu ser ut. I hopplösheten föds inga nya väckta tankar. Väckelsen är inget som bara kommer. Den är ständigt tillgänglig för den som vill bli väckt. Och när kyrkan som helhet vaknar tillsammans det är då man kan uppleva en stor förändring även i det samhälle kyrkan verkar i. Men förändring kommer inte heller av sig själv. Den måste födas fram av nya idéer och nya tillvägagångssätt. Jag har en underbar gammal man på jobbet som är ett stort stöd för mig. Han säger ofta “stillastånd är likamed tillbakagång” och med det menar han att man ständigt måste leva i förändring om man vill gå framåt mot nya höjder.

Carl-Henric Jaktlund skrev en viktig analys i ämnet. Vuxenvärlden behövs, det mogna ledarskapet är så otroligt viktigt! För det är de som vandrat före som kan berätta när det är Gud som kallar och visa oss hur vi ska lyssna. Det är också vuxenvärlden som ska stå för någon form av gränssättning. Det mogna ledarskapet har som uppgift genom de år de redan vandrat med Gud att i vishet hålla fast vid det de tror är rätt även när vindarna vänder. Ibland händer det, men enligt min mening ofta i helt fel ämnen. Det är inte orgelmusiken som är viktig att bevara i kyrkan utan troheten till Guds ord! Någon som levt och vandrat med Guds ord genom årtionden kan bevisa att den är levande och verksam och att vi inte får tappa vårt fokus att Gud är trofast genom allt. Men när den äldre generationen istället fokuserar på de olika former vi har i våra kyrkor, och när de lägger sig platt i hopplöshet. Då blir det svårt även för de mest radikala unga att verkligen tro att det som står i Guds ord är på riktigt. För om de äldre inte ens verkar tro det…

Jaktlund skriver något viktigt i hans analys. Något som gäller i de flesta av förändringsprocesser. “Jag har svårt att se annat än dessa två vägar: Antingen förblir frikyrkan vad den varit – ett alternativ i en tid som flytt – och tynar bort eller så hittar den en livfull väg framåt som innebär att vissa blir besvikna och lämnar men nya människor nås och tillkommer.”

Den yngre generationen beter sig måhända på ett annat sätt och lyssnar på annan musik. Men längtan efter mer av Gud är densamma! Längtan efter att följa Guds röst även när det är obekvämt är densamma! Den äldre generationen behöver inte vara ute om nätterna och klä sig annorlunda. Vi behöver er som mentorer, som vägvisare, som uppmuntrare, förebedjare och varma famnar. Vi unga vill ut på fältet, vi vill dela med oss av vår tro och vi vill se Guds rike utbrett över vårt land och vår värld. På många olika sätt vill vi detta. Vi har engagemanget, tiden och pengarna om vi får stöttningen att göra det på ett sätt som är relevant idag. Att betala pengar för att hålla en gigantisk kyrkolokal varm känns inte så relevant när människor fortfarande svälter. Att bevara gamla traditioner känns inte värdefullt om vi glömmer bort de nya utmaningar vårt samhälle ställs inför idag.

Igårkväll var jag med om något som på många sätt talar för en livfull väg framåt. Under en längre tid har jag utsatt mig för informationen om Sveriges migrationspolitik. Jag har peppat vänner som engagerat sig genom fysisk närvaro vid massdeportationer. Försökt sprida informationen. Men alltid suttit tryggt hemma på kökssoffan. Igår mitt under min trevliga hemmakväll med långkok och brödbak får jag information om att Pastor Jean tagits från förvaret i Flen för utvisning under natten. Det ryktades om att han kunde bli utvisad från Örebro flygplats. Jag hade egentligen ingen lust att dra ut och stå och frysa vid en flygplats då. Men jag kunde inte sitta hemma och mysa i vetskapen om vad som var på gång. Djungeltrumman gick ut och flera bilar fylldes med folk. Sist ut åkte jag med fyra andra som också gjorde detta för första gången. Vi visste inte riktigt vad vi gav oss in på men kände alla att vi inte kunde sitta kvar hemma. På flygplatsen var det lugnt, vi blev sammanlagt 15 stycken som var redo för blockad. Efter en stund kom två polisbilar och hjärtat hamnade i halsgropen. Vad gör vi nu?! Vi såg frågande och nervösa på varandra. Polisen kom för att informera om att det inte var från Örebro utvisningen skulle ske. Informationen var trovärdig eftersom flygplatsen var helt nedsläckt (ska ett flyg åka måste flygtornet vara igång och flygplanen redo, det var de inte). Lite lättade började vi fundera på hemfärd igen. Vad hade hänt om det var från Örebro det skulle ske? Vad hade vår närvaro inneburit då? Vilka konsekvenser hade det fått för oss? Vi avslutade med bön, någon sa “det är det här som är fastan, det vi gjort ikväll finns det bibliskt stöd för”. När vi gick mot bilarna utbrast vår chaufför “jag har just varit med och uppfyllt en av mina tonårsdrömmar, jag har följt Jesus på blodigt allvar” en annan sa “ja det är skönt när tron får ett så konkret uttryck”. (Läs mer om Pastor Jean här.)

Exakt det här tror jag är kyrkans största utmaning. Att göra tron konkret i den tid vi lever i nu. Det är inte tomma traditioner, det är inte en död text vi läser. Tron är levande och verksam, den påverkar allt i livet och kan ta sig många konkreta och relevanta uttryck idag. Det är det som är så häftigt med Bibeln, det är en levande bok som än i dag är aktuell. Det är det som är så häftigt med att tro på Jesus, för Han är med oss alla dagar till tidens slut.