Nu har jag tabbat mig och färgat håret hemma och såklart valt för mörk nyans. När ska jag lära mig? När? Jaja det tvättas ut såsmåningom. Det blir nog bättre när jag torkat håret och format luggen som jag vill ha den.

Har pysslat ikväll igen… men nu är det snart färdigt. Lite fler julklappsinslagningar och sen är jag i hamn!

tjo och tjim julklappsrim!

Min Käresta och jag hade ett  skönt nattligt samtal i fredags där vi pratade om vår uppväxt i frikyrkan. Vi blev påminda om att vi som tonåringar tvingades ut till stadens centrum för att sjunga på torget. Ofta var det rätt konstiga sånger vi skulle stå och sjunga där bland folket som var på konsumtionsvandring. Det var ju inte så att vi var tvugna men det var mer att vi skulle svika kören eller vännerna eller Gud om vi inte var med. Och man vill ju vara en lagspelare, det har man ju lärt sig att man ska vara. Men jag fattar ärligt talat inte vad vi gjorde där. Utan hjärta och budskap bara pina och smälek.

Men det var ju också så det var. Kärestan sa med sorgsen blick, "ja, jag tog nog inte korset på mig…" och menade att han inte vittnade för sina klasskompisar och "Jesus-Flashade" var dag i skolan. Men jag sa emot. Att bära sitt kors för att man är kristen är inte samma sak som att bete sig konstigt så folk kan håna och mobba en för att man e skum. Det är inte extra heligt att stå upp för sin tro i tid och otid och trycka in ett "jesus dog för dig" mellan varje lektion. Klart att det finns dem som behöver höra det och självklart ska vi berätta om vår tro för våra vänner. Men det måste ju komma naturligt från det vi själva lever. Inte utav tvång och framförallt inte utav en längtan att bära sitt kors. Det är INTE det det handlar om tror jag.

Många idag som fortfarande är kristna men som lever i utkanten verkar jobba rätt hårt med att tvätta bort en nördstämpel de levt med hela sitt liv. Jo, jag är nog en av dem jag med. Vi har så länge blivit förknippade med en kultur och ett sammanhang som är så långt bort ifrån intressant, givande, kulturellt relevant livsstil att vi har lärt oss förknippa kristen tro med töntighet. Jesus är ju stencool, han är tuff, relevant, drar folk till sig genom sitt sätt att vara, är sjukt rättvis och sätter dit folk som inte e sjyssta. Han e ju hur ball som helst. Och så sitter jag här och känner mig som världens mes för att jag vuxit upp i ett sammanhang som lärt mig en 80-tals livsstil som inte e ett dugg ball.

När man träffar kristna från andra sammanhang eller länder så lär man sig vad som är en kulturell kristendom och vad som är själva innehållet. Innehållet e cool men förpackningen pinsam. Min skyldighet som kristen är att utstråla innehållet och låta innehållet påverka mig så att jag själv vet vad jag tror på och vad jag tycker om livets frågor. Om detta sker så behöver jag inte nämna ett ord om Jesus. Folk skulle fatta ändå. OM detta sker skulle mitt ursprung till mina åsikter, uttryck och min livsstil vara präglade av det tidlösa coola som Jesus gestaltar.

För att bli kvitt tönt och mes stämpeln behöver vi alltså inte köpa de snyggaste senaste modet eller ha de häftigaste intressena eller röka och dricka alkohol. Det räcker med att du hittar innehållet och lever av det. Skulle du göra det och sedan utveckla dig själv och de gåvor Gud har gett dig skulle det inte finnas någon ballare. Du skulle äga i ditt sammanhang. Längtar efter när våra församlingar kan visa den mångfald som vi är, varenda person i församlingen bär på gåvor och intressen som kan tillföra något i sammanhanget. Ändå är det bara en liten ynka procent som hörs och syns och bestämmer. Det ger en skev bild av hur det ser ut, många kommer nog bli förvånade i Himlen när de upptäcker vilken kulturell mångfald Gud har samlat runt sig.

Jo det är faktiskt sant. Jag prioriterar julpyssel och middag med vänner före att blogga om mitt liv. Jag försöker leva det istället och så kanske jag iband hinner kasta en tanke eller två här. Det är ofta därför det kan komma flera inlägg samma dag och sedan gå flera dagar innan nästa.

Imorgon är min sista dag på tråkjobbet. Ska jobba ett riktigt surt och långt sista pass och sen är det tack och adjö. Ska bjuda dem på lite julgodis, det är de värda tycker jag. Men det ska bli så skönt. Vårterminen är det en arbetsplats som gäller och sedan plugg en dag i veckan minst. Vore nice att bli klar med plugget nu alltså. Hörde i början av studierna om att det fanns de som pluggade och aldrig blev klara de bara fortsatte att plugga på ett eller annat vis. Då tänkte jag att de måste vara knäppgökar som inte gör klart.

Men sen var det så att sorgen och livet kom ikapp och det var inte så enkelt att plugga och hålla fokus när hjärtat och hjärnan kämpade med helt andra frågor. Sen har ju studierna i sig varit bearbetande för mig. Men ja, när jag ser tillbaks så är jag tacksam att jag kommit så långt som jag gjort trots all ångest och allt som varit.

Ikväll var det middag med personalen från Cafét. Ena riktigt sköna människor hela bunten. Jag bjöd på min favoritpaj (broccoli och valnöt) och sen spelade vi Settlers så svetten rann.

När december håller på att ta knäcken på en är det viktigt att veta var man står. Var är min trygghet? Vad tror jag på?  Något som blir extra tydligt under dessa hårda tider är hur vår relation till oss själva ofta syns i ljuset av relationen till våra medmänniskor. Om jag inte är tillfreds i mitt liv, inte mår bra, inte tar tid för mig själv att läka och vila. Då kommer jag heller inte tillåta att någon annan i min omgivning ska göra det. När jag är stressad ställer jag lika hårda krav på min omgivning som på mig själv. Och det leder ofta till bitterhet och ilska över alla hemska människor som inte kan anstränga sig lite mer.

Jag har ju börjat ett nytt liv. Jag har nu medvetet försökt uppmuntra mig själv och ge mig själv tid till något som ger mig energi. Det kan vara att baka, göra smycken, gå på stan eller träna. Poängen är att jag tar mig tid att vara mig själv och att ge mig själv rast från alla måsten. När jag gjort det och blivit vän med mina monstertankar så är det så mycket lättare att ta motgångar och konflikter i min omgivning sen. Och jag märker skillnad. Först och främst så märker jag att jag är mer tillfreds med livet och mig själv än jag brukar. Sen märker jag att jag är mer generös mot andra. Jag har inte längre anledning att bli sur eller stött på folk (förutom puckon som inte vet på vilken sida de ska gå på cykelvägen, eller som blockerar hela vägen så man inte kommer förbi). 

Nu i juletider känns det ännu viktigare. Det är nu vi har så mycket vi "måste" hinna med och som vi bara måste göra. Tänk om du kunde ge dig själv i julklapp detta år, att du inte måste någonting?!

Hade ett samtal ikväll om vår relation med Gud. Vad kan vi förvänta oss av relationen med Gud? Varför får jag inte svar på mina böner? Det finns många teorier om detta. Under åren av teologiska studier och egen brottningskamp har jag kommit fram till en förklaring som jag funnit vila i. Det är två delar som ibland möts på ett finurligt sätt.

Del 1. Vi är människor och en del av skapelsen. I och med detta så blir vi hungriga, kissnödiga, arga och glada. Det hör till att vara människa. Vi fungerar på detta sätt, precis som att vi är kreativa, har sexualdrifter och vilja att fortplanta oss. Sjukdom och död hör också till den delen av att vara människa. Det var inte ursprungstanken från Gud men i och med syndafallet så förlorade vi förmågan att vara odödliga och leva friska. Nu får vi leva med sjukdom och död. Det drabbar oss alla förr eller senare. Det bara är så.

Del 2. Vi är skapade av Gud. Han har en mening med våra liv och Han har tänkt ut vilken potential vi har, Hans tankar är högre än våra tankar och Hans vägar högre än våra. Detta talar för att vi långt ifrån utnyttjar all vår potential eftersom vi inte ens vet om den. Men när vi tror på Gud får våra liv en trygg plattform. Tack vare detta kan vi då våga utforska och utmana oss till högre potential. Det är tack vare Gud. Det är också tack vare Gud som vi har möjlighet till läkedom. Vi har även fått löfte om ett liv efter döden i Himlen. Gud är en följeslagare, Han är med oss till tidens slut. Det är tack vare Gud vi aldrig behöver vara ensamma. Det är tack vare Gud vi aldrig behöver vara missförstådda för Han känner våra tankar. Han vet vad vi behöver och Han vakar över oss. Gud har möjlighet att ingripa i våra liv här och nu, men först efter att vi gett Honom chansen till detta.

Ibland möts dessa delar på ett särskilt sätt. Gud är ju alltid med dig men ibland kan det kännas som att något himmelskt finurligt varit med. Ett sådant tillfälle är när vi föds ut ur mammas mage. Ett annat sådant tillfälle då det märks extra tydligt är när vi möter Kärleken. Helt plötsligt känns det som att något var uttänkt. Det kan kännas så mitt i prick att det måste finnas någon plan med det. Finns det då en plan? Sitter Gud och flyttar pjäserna på spelet som Han vill? Nja, jag tror snarare att Han gör det möjligt för oss att vara mottagliga av ögonblicket. Ögonblicket kommer nog ändå men det är inte alltid som vi märker dem. Om vi har bett om något särskilt tror jag att Gud förbereder oss mentalt och själsligt för det som komma skall.

Kan då Gud svara på våra böner? Är det värt att be precis om det man vill ha? Ja värt är det alltid. Men Gud är Gud och hur Han väljer att svara på våra böner är inte alltid lätt att förstå. Iallafall inte på en gång.

Jag gick för ett tag sedan med i en grupp på facebook där man fick lova att fira jul utan alkohol. Inget stort problem för mig eftersom det aldrig förekommit alkoholkonsumtion i mitt barndomshem. Men under årens lopp har jag fått anledning att fundera över detta och på den förändrade syn som många i kyrkan fått för alkoholen.

Jag växte upp i ett sammanhang där det var syndigt att dricka punkt. Vi skulle inte vara på fester där man drack för det var farligt punkt. Vi skulle inte dricka alkohol för det gör man inte som kristen punkt. Alla dessa punkter utan motiveringar skapade många frågor, men ingen vågade besvara dem. Hemma hade vi några få samtal om alkohol pappa förklarade att han inte var  absolutist eftersom han ibland tog ett glas vin på affärsmiddagar, men att han kallade sig nykterist. Eftersom pappa rest mycket i jobbet har han fått möta andra kulturer. Han fick ibland i present från blivande affärskontakter en flaska fint rött vin. Pappa har tagit emot dessa och sedan gömt dem i garaget. Mamma har sedan smusslat ned vin i såser till söndagsmiddagarna… ett sätt att piffa till en annars ganska enkel tillvaro (och alkoholen kokas ju bort). Men vi pratade annars inte så mycket om alkoholen. Det var underförstått vad vi skulle tycka och jag höll väl med utan att tänka så mycket på det, som man gjorde med de flesta frågor.

När jag fyttade hemifrån var det mycket som blev ifrågasatt ifrån min uppväxt. Alkoholfrågan var en sådan. Jag var tvungen att ha en egen grund för mina åsikter om jag skulle ha dem annars gick det inte att hålla fast vid dem. Jag har betat av en hel del frågor genom åren. Men aldrig har det varit så jobbigt som med alkoholfrågan. Varför är det så?

Jag hade en period då jag provade på det här med att dricka alkohol på fester och när man gick ut. Jag uppskattade en god drink eller ett glas vin (och det gör jag fortfarande). Jag har nog varit full någon gång, men det är inga positiva minnen. Jag kände mig mest pinsam och fånig. Så jag landade i en hållning där jag kunde dricka för att det var gott. Men sen började vänner omkring mig testa alkoholen och dem hade fler och fler fester där alkoholen var mer regel än undantag. Det var något som inte kändes ok. Det kändes som att alkoholen var en del av ett uppror mot deras uppväxt i kyrkan. Det var som att de var tvugna att hävda sig och sin rätt till ett eget liv och egen tro genom att dricka. Jag trivdes inte i det och sista åren i Sthlm blev jag ganska ensam eftersom att jag inte orkade med dessa fester.

Men det fanns även en solidarisk sida av min olustkänsla. Jag bodde i sthlm och åkte ofta tunnelbana. Det gick inte en dag utan att jag såg vad alkoholen gjorde med folk om man fastnade i missbruk. Jag såg gamla tanter förnedra sig och jag såg gamla män sitta på trottoaren och tigga pengar. Deras rynkor i ansiktet och gråa hår tillsammans med spitodören skar sig. Jag mådde så dåligt av att se alla dessa människor och deras liv, sönderslagna. Sönderslagna på grund av att de inte kunde hantera alkoholen. Denna sorg gjorde det omöjligt för mig att dricka alkohol överhuvudtaget. Jag ville inte ha något med det att göra.

Efter min flytt från Sthlm så har min attityd till alkohol lättats upp lite. Jag har inga problem att dricka en drink om jag går ut eller ta ett glas vin till middagen. Det är inget jag skyltar med eller behöver prata så mycket om, det är inget märkvärdigt. Jag har inget behov att provocera folk med det, "it´s not a big deal" helt enkelt. Och det är nog det jag stör mig på när jag är med kristna vänner som har annan relation till frågan. Jag pallar inte med vuxna människor som ska idealisera en livsstil som går ut på att inte ta ansvar. Jag tycker inte det är coolt, det är pinsamt och tragiskt.

Jag förstår att det är många som behöver göra upp med deras uppväxt i frikyrkan och dess prägling på olika frågor. Men det är ingen ursäkt till att man stannar kvar i andra dikeskanten. Det är ingen ursäkt att fortsätta bete sig ansvarslöst eller stanna kvar i bitterheten.

Och varför ska man nu fira en vit jul? Ja om det inte är för din egen skull så kan du väl tänka på alla barn som under jullovet blir misshandlade och får trauman för livet på grund av att deras föräldrar inte klarar av julsnapsen.