Tacksam att Jaktlund ständigt tar upp detta ämne i tidningen Dagen . Det är inte ofta detta ämne hamnar i offentligheten och sällan det drar igång särskilt stora debatter, varför kan man undra. Det kan bli hetska debatter om enheten enligt Ekman eller om dopets innebörd men när det kommer till det faktum att folk på eget initiativ lämnar församlingen. Då är det tyst.

Jag började läsa teologi tack vare den här frågan. Jag visste att det fanns mer i budskapet om Jesus Kristus än ungdomssamling på fredag och innebandy på lördag. Jag förstod att det fanns något viktigare än att inte ha konkurrerande verksamhet i kyrkan. En av dem jag har att tacka för att jag sett att det finns något bakom är min Farfar. Vi hade ofta djupa samtal om väckelse och livet med Jesus. Det jag såg i honom, det engagemang för missionen och människors frälsning. Det var något annat än medlemsraggning. Det var något i hjärtat som rördes vid tanken på hur en människas liv kan bli förvandlat av budskapet om Jesus Kristus. Jag blev inspirerad av att någon kunde leva så av Guds ord att hela texter utan stakning kunde citeras. Det var inte av tvång det var av lust och kärlek som det citerades. Min Farfar levde av ordet på ett väldigt tydligt sätt. Men han var ju en vanlig man, en pensionerad postman. Han var inte någon känd evangelist eller någon teolog. Han var en vanlig kristen, en helt alldeles vanlig väckelsekristen,  en efterföljare präglad av sin tid.

Men det var ett stort glapp mellan det liv jag såg i min Farfar och det jag lärde mig i kyrkan. I kyrkan var det viktigare att vi inte gick ut på puben och dansade, eller att vi var med när ungdomskören skulle sjunga på torget. Där var min närvaro på ungdomssamlingen viktigare än hur det var ställt med min tro, eller hur jag mådde. Ungdomssamlingen handlade ju ändå mest om att fika efteråt och där var det heller aldrig tal om att prata om viktiga frågor. Det var ett socialttryck som gjorde att man höll sig på banan. Men den som halkade lite åt sidan hade helt plötsligt ingenting där att göra längre. Och de som flyttade hemifrån till en annan stad tappade helt plötsligt anledning att gå till någon kyrka. Varför skulle man göra det när man nu äntligen var fri att tänka själv?

Kvinnan som stannat kvar i kyrkan trots allt hade en väldigt viktig poäng i slutet av artikeln. "Kyrkan ska vara en plats där tron kan växa, inte där jag lär mig sjunga eller spela innebandy först och främst". Det är ju just det som verkar vara så svårt. Och en av anledningarna tror jag är att vi tappat den personliga relation till varandra och till Gud. Vi har ärvt en tro och en uppfattning, antingen passar det eller så kan vi gå. Vi har inte ärvt anledningen till tro eller anledningen till varför vi ska leva på ett särskilt sätt. Vi har ärvt livsstilen, kulturen. Att göra tron till min egen innebär att jag växer ur sammanhanget. Det är ingen som vill ta predikan på allvar och bli rörd till tårar på söndagsgudstjänsten, vad ska folk säga och tro då? Till slut blir kyrkan en plats man visar upp sin fina yta på. (Nu är jag väl hård och det vet jag.)

Det är därför det är så viktigt att vi jobbar med att låta församlingen vara en plats där vi gör efterföljare till Jesus. Därför att en efterföljare är självgående. En efterföljare har eget intresse i Jesus Kristus inte på grund av tvång från pastor eller föräldrar utan därför att budskapet träffat rakt in i den personens liv. En efterföljare måste ha en personlig relation, en efterföljare måste själv veta vem det är han/hon följer. Här krävs det att man tänker själv eftersom att den situation man befinner sig i är unik. Det finns ingen mall på hur man lever ut Jesus budskap i din vardag. Det finns ingen mall men det finns föregångare som man kan inspireras av. Människor som låtit sina vanliga liv präglas av Jesus. Det är den vanliga människan som räknas, du behöver inte ha läst teologi för att förstå vad det handlar om. Vem var Jesus? Vad gjorde Han? Vad stod Han för? Vad sa Han att vi skulle göra? Kom igen det är ju på söndagsskolenivå…det kan vi alla. Och skulle nu alla göra det skulle vi nog vara några miljoner till, kanske inte uppskrivna på någon matrikel med iallafall i "livets bok".

Det är dumt att döma en person endast genom att se på henne eller träffa henne några gånger. Inte ens efter några månader kan man helt säga att man vet hur hon är. Sånt tar tid.

bildens ursprung

En människa är som en rysk docka. Hon består av många olika delar, kapitel, roller, karaktärer. Att bli vuxen tror jag handlar om att lära känna sina olika roller, att lära sig få balans mellan de olika sidor som man har. Att vara mogen är att känna igen när en sida tar överhand vid svaga tillfällen. Att mogna är att erkänna de olika sidor man har och ta hand om dem. Vårda dem ömt. Även de dåliga sidorna. Alla har dem.

Ungefär 4 år efter att jag slutat gymnasiet upplevde jag att jag blivit trängd in i ett hörn. Jag var fast i en roll och en sida av mig som inte visade min helhet. Jag var fast i en omgivning som inte såg helheten. Jag hittade ingen utväg och till en början löste jag det enbart genom att isolera mig. Jag blev sårad av människors ensidiga kunskap om mig. Jag blev förolämpad av deras förutfattade meningar. Så det fanns ingen annan utväg än att utsätta mig för så lite sådan kontakt som möjligt. Sista tiden jobbade jag mest. Jag var på flykt och utsatte mig för en del saker jag borde varit vis nog för att avstå. Men av någon gudasänd anledning bestämde jag mig för att flytta till en stad jag inte hade särskilt mkt relation till överhuvudtaget. Jag flyttade långt bort till ett för mig ökenland.

På den nya platsen började jag om med människor som inte visste vad jag gjorde förra sommaren. Ingen visste något och jag fick därför själv återge dem ur mitt perspektiv. Jag fick med egna ord berätta och fick på det sättet en chans att ge mig själv tillbaks. Jag fick en plats att lära känna mig själv på. Att läka. Jag behövde det, jag behövde gråta väldigt mycket. Jag behövde omformulera vem jag var, vem som älskade mig, vad som betydde något i mitt liv. Jag var tvungen att på ett sätt börja om från början. Tro mig det var det värsta jag gått igenom. Men det var också det bästa och det viktigaste hittills i mitt liv. Jag fick en ny chans att ta emot kärlek, bli bekräftad för den jag var och inte det jag varit. Jag är tacksam för de åren för de har gjort mig till den jag är idag. Jag är fortfarande samma person som innan första flytten. Men långtifrån bara den personen. Jag har mognat och djupnat. Jag har blivit vän med sidor i mitt liv och jag har lärt känna andra. Jag har dessutom fått vänner för livet, vänner som har följt med under den här processen på ett ärligt och naket sätt stått bredvid och delat sorg och smärta men även lycka.

Jag vet inte hur många flyttar en person behöver för att bli hel eller mogen, eller om man ens behöver någon. Men jag behövde dem. Jag flyttade igen för 1.5 år sedan från läkedomens öken till en ny plats. Den nya platsen skulle jag vilja kalla plattformen. Jag är fortfarande inte klar men jag har nu möjligheten att utforska mig själv och mina egenskaper på ett nytt sätt. Inte genom drömmar och bearbetning utan genom arbete och reflektion. Det är otroligt stärkande. De erfarenheter jag har bakom mig är en styrka som jag använder på många olika sätt. Den här bloggsidan är ett sätt. Här får jag fortfarande äga ordet, det här är min syn på saker. Här är min nya fristad där jag får formulera och uttrycka mig.

På konditoriet avhandlade vi det senaste i debatten om Ekman och enheten. K. hade nu sett filmerna och läst bloggarna och kunde analysera debatten utifrån det.

K. berättade att han tagit upp det här med att läsa Bibeln och likt mig för ett tag sedan känt att Evangelierna kändes extra relevanta just nu. Och så stannar han upp som han brukar göra. Spänner ögonen i mig och säger, vet du jag har tänkt på en sak. "Att vara kristen handlar ju om Jesus. Men hur ofta hör vi Hans namn i alla debatter och i samtal vi har med våra vänner?"

Det är så sjukt sant. Vi diskuterar moral, historia, tradition och liturgi men hur ofta pratar vi om Jesus?  What would Jesus say liksom? På väg hem från jobbet fick jag sen den här sången på hjärnan och jag kunde knappt hålla tillbaks tårarna.

Jag får ofta frågor och hamnar i diskussioner om huruvida man bör lägga sitt driv och sin längtan i en existerande församling eller om man ska lämna dessa och istället starta något nytt. Jag anser att det inte bör finnas någon motsatsrelation dem emellan. För båda behövs, men det som framförallt behövs är levande gemenskaper och församlingar. Det som behövs är enskilda människor som aktivt lever ut sin tro och samtidigt finns mitt i samhället där alla andra är. Jag är trött på att kyrkan ska vara en motsatskultur, något avståndstagande som bara gör de kristna mer alienerade.

Jag har själv under flera år levt med tanken och drömmen att förändra det gamla inifrån. Men så möter jag, "vem gav dig rätten till den åsikten?" "hur väl känner du oss för att komma och kritisera?".  Nu har jag kanske inte fått sådana kommentarer rakt i fejjan men inte långt ifrån. Och det handlar inte om att jag känner mig nedslagen. Men jag kände nog att de har rätt på sätt och vis. Eller så är det att jag inte trodde nog på mig själv. Men vem har egentligen rätt att komma till ett sammanhang och försöka förändra? Vem har rätt att tvinga fram något som folk inte är mogna för eller villiga till? Blir inte risken att det är mina idéer som krampaktigt ska fram och min stolthet som kommer på skam om det blir fel? Jag är inte ute efter att stoltsera med mina ideér. Jag är inte ute efter att bli en ny megastjärna på frikyrkohimlen. Jag vill bara leva ett enkelt liv i en gemenskap som aktivt tar ställning för sin tro.

Till slut kände jag mig trött. Jag orkade inte stångas mot medelåldersmän (sorry men det är ofta just dem som sitter ivägen). Jag orkade inte vara den unga tjejen från ingenstans som skulle diskutera och ifrågasätta. Jag ville bara gå vidare.

Så det är det jag har gjort. Jag drömmer fortfarande om ett uppvaknande i de etablerade församlingarna. Men jag tror att Gud kommer ta hand om det när tiden är mogen. Men tills dess vill jag leva och arbeta i ett sammanhang som är präglat av livet med Kristus. Som andas Jesu moral och som ständigt söker sig ut för att berätta för andra om vilken Gud vi har.

Jag kom fram till den här slutsatsen sist när vi diskuterade hemma hos mampap. Om det tar 20 år för några personer att stånga sig till en förändring i sin församling. Om dessa personer i 20 år har ägnat sin tid och sitt engagemang på att förändra församlingen. Hur många människor har då inte gått miste om att få evangeliet berättat för sig? Hur många generationer ska vi gå miste om innan vi inser att vi inte har hur mycket tid som helst på oss?