Jag tog mig tid att sitta på balkongen och läsa tidningen, den är visserligen några dagar gammal nu.  Jag läste en artikel om gospelkören "The Masters Voice" som fyller 20 år i år. De har haft en jubileums konsert och i samband med det blev några medlemmar i kören intervjuade. "Vad har det betytt för dig att vara med i "The Masters Voice"? och här kommer de intressanta svaren "Kören kom att avgöra mitt liv till en stor del…" kören har varit en stor del av mitt och min familjs liv.", "För mig har det varit att förkroppsliga något jag tror på. Att få beröra och bli berörd.", "Kören har betytt mycket för mig. Den har helt enkelt blivit en del av min identitet." "…Jag har fått många nya vänner och  ett andligt hem.".  På frågan vad de önskar kören för framtiden är svaret lika solklart en önskan att kören går vidare med Gud.

Jag tycker det var en väldigt spännande artikel och den leder fram till frågan. Vad är en församling? Jag tycker "The Masters Voice" är ett solklart och spännande exempel på att en församling inte behöver se så traditionell ut. En församling som är en gemenskap där man stöttar varandra i sin tro, där man har ett tydligt budskap och ett aktivit utgivande tillsammans. Och det verkar ju som att kören påverkar inte bara dem som sjunger i den utan deras familjer runt om och de som lyssnar. Kören är en samlande faktor. Och de predikar för en stor skara åskådare som till medryckande musik kan bli berörda av Den Helige. Varför skulle inte en kör kunna vara församling? Eller vad är det som säger att det inte är så det ligger till?

De senaste åren har det blivit på tapeten att diskutera grunden för medlemskapet i frikyrkoförsamlingen. Helt plötsligt ser vårt kristna landskap ut så att en traditionell församling med traditionell baptistisk syn på medlemsskapet står inför att lutheraner med annan syn på dopet vill bli medlemmar. Det är en verklighet att pingstvänner gifter sig med missionare och lutheraner med katoliker. Helt plötsligt är det våra mänskliga relationer som tvingar kyrkan att skriva om teologin. För hur löser vi problematiken om den ena i ett äktenskap kvalificerar sig som medlem men inte den andra, på grund av olika dop t ex? 

På samma sätt är det med diskussionen om homosexuellas rätt att bli medlem i en frikyrka. I ärlighetens namn hur många av den läggningen är intresserade av att bli medlemmar i en traditionell frikyrkoförsamling? Är det ens värt för oss frikyrkisar att fundera över detta? Både ja och nej. Jag kan tycka att hbt frågorna fått alldeless för stor uppmärksamhet i relation till hur stor den gruppen är framförallt i kyrkliga sammanhang. Vi kanske tar ut en hel del frågor i förskott, helt i onödan?! Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att frikyrkan börjar tänka till kring vad medlemskap i en församling betyder. Det är oerhört viktigt.

Den här debatten som pågått senaste veckan på Dagen, och olika bloggar såsom Stefan Swärds, Barnabasbloggen för att nämna några, handlar om mer än bara medlemsskapsfrågan. Den rör också syndbegreppet. Vad är synd och hur ska vi som församling relatera till den? Vi kommer ju uppenbarligen aldrig bli syndfria. Här tycker jag Swärd har en viktig avskiljare när han säger "Omvändelsen leder inte till att du blir perfekt och syndfri, men du kan komma till insikt om att dina synder inte behagar Gud." Problemet när vi diskuterar synd är att vi står i ett landskap där det inte är säkert att man ens tror det finns något som är synd. Eller där man tycker att pratet om synd enbart skapar nya "syndakataloger" exempel på det finner du på den här  bloggen.

Jonas Melin talar om en typ av medlemsskap som blivit allt vanligare i den församlingstyp man finner i den sk "emerging church"- rörelsen. Det har utformats en rad olika sätt att bygga ny typ av församling och ny typ av medlemsskap på de senaste åren. En hel del fräscha grepp kan jag tycka. Melin beskriver i sin blogg varianten där man har en öppen och varm församlingsgemenskap som välkomnar alla typer av människor. I den typen av gemenskap behöver man inte vara omvänd redan, syftet i gemenskapen är att den ska leda till omvändelse och överlåtelse. Han skriver så här "Det är mycket lovvärt och att betona församlingens centrum istället för dess gränser kan vara en framkomlig väg för nya och gamla församlingar i Sverige. Det som är lite oroande när det gäller Saron är att Joakim Hagerius (i artikeln) är ganska vag och otydlig när han talar om församlingens centrum. Ska man lyckas med den här modellen tror jag att det är helt avgörande att centrum är tydligt definierat. Man kan inte hålla på och omdefiniera kristen tro och kristen livsstil hela tiden. Här hoppas jag att Saron kommer att vara tydliga med vad kristen tro och kristen livsstil innebär." I en församling som är öppen men tydlig finns det en kärna av medlemmar som tagit omvändelsen och lärjungaskapet på allvar. Kravet på medlemmen är därför ganska hårt. Det kräver att man har samma syn på vad omvändelse innebär.

Här har många församlingar en stor nöt att knäcka. När man redan börjat acceptera olika typer av dopsyn i församlingen har man redan börjat luckra upp vad medlemsskapet i en församling verkligen innebär. För hur ska vi lösa det i praktiken? Vilken teologi ska vi lära ut i församlingen när vi redan från början definierat att omvändelsen kan se ut på olika sätt i församlingen beroende på person. Klart en omvändelse ser olika ut, men grunden är väl den samme? Här kommer vi tillbaks till min första fråga. Hur löser vi problematiken med att det i ett äktenskap kan finnas två typer av kristen tradition varav den ena kvalificerar sig som medlem men inte den andra. Ska den andra personen tvingas omvärdera sin tro? Ska vi öppna upp för att man kan ha olika syn på dop och omvändelse i församlingen och ändå vara medlem?

Och då är vi tillbaks på min älskade fråga. Vad är församlingen till för? Vad är en församling? Är det en kristen gemenskap av efterfölljare som lever i en längtan att följa Jesus? Ja då borde inte svaret vara så svårt. Det är rätt hårt och rätt jobbigt att vara efterföljare. Framförallt därför att det är så tydligt om man inte följer efter. Det är en tydig definition av "innanför" och "utanför" tyvärr alltså, men det är ju liksom det som också är det fantastiska. Tror vi att Guds nåd kan förändra våra liv eller inte? Tror vi att det får konsekvenser i våra liv eller inte? Till slut blir det bara en fråga om lojalitet. Gud eller människan, vem bestämmer i ditt liv?

Jag tog mig inte till någon kyrka idag, det blir lätt så när man inte kommit in i någon gemenskap någonstans. Att gudstjänsterna blir ytliga och därför rätt jobbiga att genomlida. Det blir därför sällan jag kommer iväg på gudstjänst när jag har en söndag ledig. Såg en stund på svts gudstjänst istället. Mest gamlingar i kyrksalen. Bänkrad upp och bänkrad ned full av människor som för länge sedan passerat 60 års gränsen. Jag blev ledsen men kunde inte riktigt skylla ifrån mig. Jag var ju inte heller där.

Men det krävs fler än jag för att sänka medelåldern i kyrkan. Jag är inte tillräcklig för att fylla det tomrum många församlingar visar. Vi behöver vara fler.

Men varför ska vi gå dit? För att hjälpa till att sänka medelåldern? Hur många andra ställen går man till av den anledningen? På jobbet resonerar vi så att människorna visar med sin närvaro om man lyckats eller inte. Det senaste året har cafét varit fullt av ungdomar. Vi antar att vi gjort något rätt. Vi är tacksamma, tar inget för givet. Något jag inser att vi måste jobba på är att förstå ungdomarnas kultur och göra vår verksamhet intressant och relevant även för dem. Det är helt ok att man tänker så om ett Café kan jag tycka. Men kan man tänka så om en församling? Kan man anpassa verksamhet, uttryck för att passa en yngre generation?

Hur jag än vrider och vänder på den här frågan så kommer jag ändå alltid tillbaks till samma fråga. Vad är kyrkan till för? För vem? För vad?

Jag vill tro att kyrkan är mer än en aktivitet, mer än en sångskatt, mer än tradition och god kultur eller vettig fritidsverksamhet.

Idag läste jag en bra insändare igen i tidningen Dagen. Du kan läsa hela här. Ja, det är ju som att kyrkan i mångt och mycket hamnat i kulturell stiltje de senaste 20 åren. Det var inte förrän jag var 20 som jag började inse att min kyrkliga hemlöshet hörde samman med den totala avsaknaden av levande kultur i kyrkan. Fanns det nån gång något nyare kulturellt uttryck så var det någon konstig lovsångsdans med tjejer som viftar med små sjalar. Det var liksom inte det som tilltalade mig. Den distans som växte sig större och större för varje medveten dag berodde på det avstånd kyrkan hade för nutida kultur. Och inte har det blivit bättre. Inte ett dugg.

Det är få gånger jag kan gå till Kyrkan och känna mig estetiskt inspirerad eller åtminstone inte estetiskt frustrerad eller provocerad. De flesta gånger jag smärtfritt kan gå till kyrkan är när jag besöker en Luthersk kyrka. Därför att de sen långt tillbaks bestämt uttryck och utseende. Sen ändras en del små saker i takt med tidens förändring vilket gör att gudstjänsten alltid känns tidlös och samtidigt relevant. Går jag till en frikyrka blir jag alltid påmind om hur avsaknad av tradition och liturgi istället skapat innehållslösa uttryck och uttjatade mönster som inte tänkts igenom ens första gången de användes. Ok riktigt så hård behöver jag kanske inte vara? Jo. Tyvärr. Och inte ens när man "försöker" vara lite kulturellt relevant så lyckas man. Och vet du varför? Jo därför att man inte lever i kulturen vilket resulterar i att "försöket" blir innehållslöst och patetiskt.

Läste en mycket klok insändare i tidningen Dagen idag. Det pågår en liten diskussion om huruvida teologisk utbildning är bra eller inte för blivande ledare. En stor kritik som kommer mot den teologiska utbildningen är litteraturens art (att den är kritiserande och ifrågasättande i sin natur) och att det pågår för lite bön och Andens ledning i utbildningen.

Författaren av insändaren menar att det kan saknas detta men att det är upp till eleven att utvärdera och ställa högre krav på skolan. Men även att det är en smärtsam process att läsa teologi. Det är karaktärsdanande. "Innan jag började min teologiutbildning trodde jag att jag kunde allt. Sedan kom en smärtsam process där jag fick ompröva det jag tidigare tagit som självklart. Det betyder inte att jag nödvändigtvis lämnade mina övertygelser, men jag fick en mer ödmjukhet gentemot oliktänkande." (läs hela insändaren här.) Det sammanfattar teologisk utbildning rätt bra. Jag skulle vilja utveckla det lite mer bara.

Well. Hm var ska jag börja? Ok, om man nu vill bli/vara en andlig ledare så förutsätter jag att några egenskaper finns hos denna person.
1. Kan och vill tänka själv, hitta svaren så att han/hon på bästa sätt kan lära ut dessa till dem han/hon leder.
2. Har eget böneliv som inte behöver ledas av någon annan. Han/hon söker själv styrka, vägledning och inspiration i det dagliga umgänget med Jesus Kristus med både Bibel och Ande.
3. Inte rädd för de oliktänkande. Om man nu vill leda andra människor måste man utgå ifrån att alla inte tänker och tycker likadant. Hur ska man förhålla sig till det?

Kan teologistudier vara förödande? Ja det är fullt möjligt. Om man går till skolan med inställningen att konsumera och efter tillräcklig konsumtion vara en färdigutvecklad pastor så kan det gå åt skogen. Teologi är inget man kan konsumera som vilken utbildning som helst. Eftersom teologi handlar  om tron och kunskapen om vem Gud är och vad Han vill  med oss så rör det våra djupaste känslor av existens. Det handlar om ditt eget liv. Du kan inte konsumera svar som du sedan kan spotta ur dig på löpande band till andra konsumenter. Teologi fungerar inte så. Kristendomen ska inte fungera så. Teologi är något man lever i ständigt, du blir aldrig fri från den hur mycket du än försöker. Att läsa teologi är att villigt acceptera att omformulera, förnya och fördjupa dina kunskaper om ditt värde och Guds väsen. Helt självklart är det jobbigt och det ställer höga krav på den som utbildar sig. Jag har lärt mig att se utbildningen som ett sätt för mig att mogna och växa som individ och som kristen. Min relation med Gud har förändrats men det till det bättre. Jag är oerhört trygg i Gud och vem jag är i relation till Honom. Jag vet vad som krävs av mig. Tack vare att jag vandrat igenom tåredalar, öknar och dammiga bibliotek kan jag vara en god lärare för dem som önskar lära sig något av mig. Därför att det är genomarbetat och genomtänkt. Och i allra högsta grad upplevt. Jag tror att livet med Gud måste vara upplevt och en verklighet för att du ska kunna ge det vidare. Hur ska man förklara nåd för någon om man själv inte upplevt vad nåd innebär?Helt omöjligt skulle jag säga, det urholkar all mening.

Är det torrt och saknar det Ande att läsa teologi? Nej! Jag skulle aldrig ha klarat så många år i skolbänken utan Den Helige Andes inspiration. Ni ska bara veta hur det kan bubbla inombords när man efter timmar slitit med att förstå en dammig teologs teorier och helt plötsligt får en större bild av Gud tack vare den teorin. Det är så inspirerande och livfullt att man får svårt att sitta still. Det ger bränsle för år framöver.

För mig är teologisk utbildning ingen merit, det är inte något fint och intelligent som man kan använda på fina tillställningar. Det är bland det jobbigaste du kan utsätta dig för. Och samtidigt det bästa i hela livet. 

Sugen på att läsa teologi? Det är inte försent att söka utbildningar än! Skynda innan 15 april! Sök Sök Sök!!! Do it.