idag tog jag cykeln till blomsterhandlarn o köpte lite vårblommor. Då passade jag på att inviga mitt nya pannband som jag gjort i helgen. Äntligen har jag lärt mig virka stora bladblommor! Tacka youtube för det!

Idag när jag pulsade med skidorna i de översnöade skidspåren hade jag en av de finaste stunder jag kan ha med mig själv. De där stunderna när man hinner ikapp och möter sig själv. Begrundar avsikten och inser vad som verkligen betyder något.

En sån sak som jag ständigt behöver påminna mig själv om är karriären. Jag har aldrig varit någon som drömt om att ”bli något”. Däremot har jag alltid haft många drömmar och längtar ständigt efter att få utvecklas och testa idéer och göra saker. Jag tycker det är väldigt roligt att arbeta det har jag alltid gjort oavsett jobb. Därför att jag trivs bäst när jag är sysselsatt. Hatar att bara sitta. Det finns en koppling till det jag skrev om i måndags. Om mitt älskade släktdrag som också har en svart baksida. Den där känslan av att aldrig duga eller vara tillräckligt produktiv. Att jag alltid kunde göra mer av min tid, mina möjligheter. Det är en ständig hets.

Tills jag i skidspåret frågar mig för vem jag gör det? För vem stressar jag? För vem är det jag inte duger? Kommer chefen eller arbetsgivaren vara mindre nöjd med mig? Kommer jag hamna i dålig dager? Kommer jag vara en besvikelse för min familj? Vems kärlek är det jag eventuellt kommer mista? Äsch då inser man ju hur korkad man är ibland. Inte så att jag inte ska göra mitt bästa. Men jag ska nöja mig med att ha gjort mitt bästa. För bättre än så kunde jag inte göra just i den situationen. Men det allra viktigaste att inse är för vem jag gör karriär. För då inser jag snabbt hur oviktig min karriär är i människors ögon.

Sedan tidig tonår har jag bestämt riktning för mitt liv. Det var självklart för mig väldigt tidigt i livet. Jag vill bara tjäna Dig, Dig och ingen annan. Jag sjöng den sången och menade det verkligen. Och jag kan inget annat än fortsätta sjunga just den meningen. För i mitt liv har det blivit så tydligt att det inte finns något annat som spelar någon roll. Oändliga är de tillfällen då jag varit tvungen att inse att när det kommer till mina försök att vara värdig och bra eller duktig så räcker jag inte till. Jag har för många brister. Min enda chans i livet är att leva för Gud.

Och när jag skidade där genom spåret idag var jag tvungen att konfronteras med det. För Gud behöver inte min stress. Inför Honom duger min prestation, Han blir till och med glad över att bara få hänga med mig. Helt utan krav på produktivitet.  Hur svårt det än är för mig att ta in så behöver jag det. Jag kan inte bry mig om vad världen har för åsikter, de förändras ju hela tiden ändå. Jag har bara en chef och Han bestämmer över min evighet. Något annat är inte särskilt intressant även om man kan lockas att tro det ibland. I de stunderna bestäms min riktning, min lojalitet. Och den är inte alltid till min egen fördel.

Samtidigt som jag kan vila i att så länge jag tjänar rätt Herre kommer allt att ordna sig.

Den här veckan har rusat förbi. Det gjorde inte så mycket den har varit rätt grå och trist. Igår förmiddag var jag tvungen att sätta in ett ljusterapimöte med en av de godaste vännerna. Vi åkte till stans mysigaste café som är helt vitt och som har stora fönster som man kan sitta i. Det var fint, gav inspiration och hopp om vår.

Nu drömmer jag om vad min lediga helg ska innehålla. Jag har ett lapptäcke att göra och sen mängder av idéer som kräver lite tid och inspiration. Det är oförskämt att tycka att jag måste satsa på en rolig fritid eftersom jag jobbar så mycket just nu. Oförskämt eftersom jag har ett väldigt roligt jobb. Men det är väl just att jobb och fritid inte är samma saker även om man ibland kan undra eftersom fritidssysslorna väldigt ofta liknar jobbsysslorna. Men jag behöver iallafall inte skriva några pressreleaser mitt i natten på min fritid det är skönt det.

Idag gjorde jag ett collage på jobbet av klotterlappar som ungdomarna lämnat. Det gjorde mig glad och det blev en fin affisch. Tror det är lösningen just nu, att pyssla bort vintern.

Vi hade förresten strömavbrott igen. Precis när jag kommit hem från jobbet och tänt lampan i hallen så slocknade precis allt i huset och i hela området. Månen och snön lyste upp medan jag sprang runt med värmeljusbrickan och spred ljus in i varje litet rum. En timme och en förlust i ”ticket to ride” senare och vi kunde äntligen koka tevatten.

Jag hatar känslan av inte känna att man kan slappna av. Därför att jag egentligen borde göra något vettigt. Jag hatar att det enda som kan få mig riktigt behaglig i kroppen är antingen när jag har folk över eller när jag är sjuk (om jag inte jobbar). För är jag sjuk så får jag göra ingenting. Och har jag besök så är jag ju värdinna. Men annars typ en helt vanlig måndag då almenackan är blank på grund av att jag inte arbetar heltid. Så blir jag helt stirrig. Jag måste ha ett projekt. Jag börjar tänka att det bästa vore om jag alltid hade ett jobb, jag borde skaffa ett heltids tråk jobb så jag gör någon nytta. För det räknas ju liksom inte att jag gör nytta fast på oregelbundna tider.

Åh hatar att känna att jag borde ha en stickning i handen när jag surfar och läser roliga bloggar. Jag har så många stickade småsaker som jag inte vet vad jag ska göra av dem.

Och jag inser ju att det här inte kommer från mig själv. Jag ser ju att det här beteendet finns i min familj. Det flödar i en hel släkt och får dem aldrig att slå sig till ro.

Hur bryter man en sån fortplantad effektivitetsångest? Eller ska jag vara glad över den eftersom att den ofta leder mig till att göra saker och vara kreativ? Är det kanske denna effektivitetsångest som gör att jag har gjort så mkt roligt? Som gör att jag är kreativ? Och i så fall är det något bra att ha även om det är störigt?

Ibland tänker jag att det blir bättre när jag blir äldre, och jag börjar redan känna av det. Fast inte när det kommer till effektivitetsångesten. Där är det på lika mycket. Sen tänker jag att det kommer bli bättre när jag får barn. Men tänk om det inte blir det? Tänk om det blir så att jag måste vara effektiv hela tiden och det leder till att jag aldrig är med mina barn? Det går ju emot allt jag tror på.

Det störiga är också att när jag har saker att göra som inte är jobb eller sånt som brådskar så kan jag dra ut på det en evighet bara för att jag inte får lust till att göra det. Effektivitetsångesten gör att jag inte får saker gjorda för jag blir trött o opepp. Jag kommer inte igång rent mentalt.

Att lära känna sig själv är inte alltid så kul. Att inse att man kanske får leva med vissa saker, tampas med dem. Hela livet. Jag vet inte om det här är något Gud ska befria mig ifrån. Däremot måste jag hitta ett vettigt sätt att möta denna känsla på. Jag vet ju i grunden att jag är älskad som jag är. Att jag är värd att ta det lugnt ibland. Att jag inte måste vara produktiv jämt. Det här året jobbar jag mkt med det. Att lära mig själv att bara vara. Njuta av solen där ute, ha så pass mkt ro att jag kan unna mig en solskenspromenad.

Har du något släktdrag eller en sida hos dig själv som du insett att du måste lära dig leva med? Berätta!

Jobbar och lyssnar samtidigt på Soweto gospel Choir. Det är lite pinsamt kanske att erkänna eftersom det är min mammas favoritkör. Men jag har nog drabbats av afrikafeber. Kommer nog vara så tills Damernas detektivbyrå har slutat visas på tv.

Men det är klart att det inte är så svårt att drömma sig bort till varmare breddgrader. Allt är så enfärgat här hemma just nu. Jag längtar efter färg.

jag lånade ett par längdskidor idag och tog mig en tur. Det var inte så grått o tråkigt som det såg ut genom fönstret. Vädret var perfekt och nu infinner sig världens skönaste känsla. Svetttröttheten med rosiga kinder. Det enda som fattas är en öppen spis och en kopp varm choklad. Chokladen är faktiskt något jag kan ordna.

Jag blev inspirerad av Elisabeth som jag bor med att göra en genomgång av det senaste decenniet. Jag har haft riktigt svårt att placera rätt minne med rätt år så det här var en bra genomgång.

Januari 2000 flyttade jag hemifrån till en lägenhet i Kallhäll. Jag hängde väldigt mycket med mitt tjejgäng. Det var sköna brudar jag lärt känna på läger under gymnasietiden. Jag gick på min första bibelskola och startade mitt första och enda band. Vi överlevde bara en termin. Jag arbetade deltid på konditori och var övrig ledig tid på favoritcafét String på söder.

2001

2001 gick jag min andra bibelskola i Filadelfiakyrkan och var samtidigt ungdomsledare där. Jag firade nyår på nyårsexplosion i Jönköpng. Jag fick möjlighet att ta ett gäng tonåringar till Gotland på lite semester. Och jag arrangerade och dekorerade min första 24/7 vecka. Jag gjorde en konstutställning som skulle inspirera i bönen bland annat en Jesusfigur fylld med bilder på all världens människor. Bönelivet kom att prägla det mesta i mitt liv. Jag gick med i bönegruppen Tribe och jag inspirerades av 24/7 rörelsen.

2002

2002 gick jag min tredje bibelskola som fick mig på allvar att vilja läsa teologi på universitetet. I april hoppade jag av och började arbeta inom vården. Samtidigt flödande min kreativitet och jag arrangerade och hade min allra första modevisning på frizon. Jag hade gjort en hel kollektion av jeans, jeanskjolar och haremsbyxor av gamla jeans. Jag provocerade lagom när jag lät ett gäng killar visa upp större delen av min kollektion.

2003

Nyåret 2002/2003 var jag på maskerad utklädd till nattfjäril. Jag hängde sista terminen med Tribe och jobbade på Åhléns. I juni flyttade jag från min lägenhet i Stuvsta och mellanlandade hos mina föräldrar innan jag flyttade till Umeå.

Första terminen i Umeå bodde jag i Fridens kollektiv. Vi var tre tjejer som inte kände varann innan vi flyttade ihop. Blev en lyckad lösning och jag fick vänner för livet. Hösten präglades mycket av alla nya vänner, vi drömde om en kristen underjord och startade en bönegrupp där vi bad för staden, landet och varann. I december 2003 blev jag sjukskriven på grund av depression. Det var vägen ut ur mitt livs stora mardröm.

2004

2004 hann jag med så sjukt mkt. Jag lärde känna väldigt mycket vänner. Norrland var en guldgruva på sköna människor som gav fin gemenskap.

Jag var med och ordnade 24/7 bönerum på Lapplandsveckan och arrangerade kulturfestival med vänner under sommaren. Jag följde även med Tribe till Alingsås där Nordens största skatepark öppnades.

Jag firade midsommar i Sorsele och fick lära mig att ”He som som hänn he hänn hänna.”

Hösten 2004 tog jag mod till mig och bjöd på date. I okt blev så jag och min käraste tillsammans.

2005

Experimenterade jag med färger, jag tog uppehåll i teologi och läste lite textil istället. Jag gjorde också bönerum på Bobfest för andra året i rad. Jag var radikal och gjorde ett helt vitt bönerum som kontrast till alla svartklädda hårdrockare som var på festivalen.

Jag blev väldigt inspirerad av hur umeåborna använde sig av gatukonst och lappar för att kommunicera andra åsikter. Och jag startade min fantastiska blogg.

2006

Bodde jag i ett nytt kollektiv, jag sydde massor och hade egna marknader på ett café i stan. Annars praktiserade jag ett lugnare liv, mer hemmakvällar med spel och gemenskap. Min husgrupp blev viktigare och viktigare och jag hade en kreativ vän som jag umgicks mycket med. Bland annat hade vi sy-lan hemma hos varandra där vi inspirerade varandra och skapade nya saker.

Josefin min kreativa guru som bor i Umeå.

2007

Åkte jag till Etiopien i uppdrag att se hur missionen präglat landet och framförallt för att se missionsstationen där pappa jobbat 30 år tidigare.

Det var också året då jag var tvungen att säga hejdå till min tillvaro och alla goda vänner för att flytta till en ny stad.

2008

Var vi mycket i uppsala och hälsade på familjen.

Arrangerade jag designmarknad åt andra på mitt nya jobb.  Jag fick lära mig en ny roll och istället lära ut vad jag lärt mig genom erfarenheterna av olika designmarknader jag deltagit i.

Som kreativt ansvarig på Cafét började min hjärna snurra av tusen nya idéer. Julgodisbakningen nådde nya höjder.

2009

Spelade vi bingo i bingohall för första gången.
Jag arrangerade en designtävling och jobbade dygnet runt kändes det som.

Mötte jag våren i Malmö hos min lillebror. Och väntade på brorsson i Eslöv.

Tog jag ett kreativt ansvar på Frizon.

Och sydde en klänning av vita plastpåsar.

När jag gjort denna sammanställning är det ju lätt att konstatera att jag hunnit med en hel del på dessa 10 år. Har jag glömt något? Hoppas inte. Det ska bli hemskt spännande att se vad de kommande 10 åren har för mig. Jag är hemskt tacksam. Framförallt för den befrielse detta decennium inneburit.