Nu har jag burit på några tankar så länge att jag inte orkar hålla dem inne längre. Därför hamnar de här, öppna för diskussion, på mitt klotterplank.

Jag har växt upp i ett missionärshem. Vilket innebär att mina föräldrar både på eget håll och tillsammans har åkt ut till annat land som missionärer. Senast tog det med sig två barn (jag var ett av dem) och kom sen hem med ett till (han producerades och föddes i Liberia). Nu kom vi alla hem 1986 från senaste missionstrippen så jag vet inte hur mycket ”missionärsfamilj” vi är längre…

Men jag har funderat på det där med missionärsbegrepppet. Har på sista tiden stött på titeln ”blivande missionär” och det är för att det är precis så. Personen ska inom kort åka utomlands för att tjäna Herren på en annan plats än här i Sverige.

Men vad kallar vi oss här i Sverige som vill tjäna Herren på den plats där vi bor? Vad är det för skillnad på det vi gör om en är lärare i Addis Ababa och en annan lärare i Båstad? Blir man missionär genast när man lämnar sitt ursprungsland?

Till saken hör att mina föräldrar fortsatt leva ett liv där kontakten och vittnandet till personer utanför kyrkan är en naturlig del av livet. För mig har det kanske varit obekvämt men helt naturligt att mamma stannar och pratar själavård på ica eftersom hon mötte någon som hon tagit sig an. Eller att pappa jobbat nästan 50% utöver sitt vanliga jobb, med församlingens missions och ledarfrågor. Och när jag går längre bak i leden så ser jag Farfar och Farmor som la all sin lediga tid på att tjäna Herren. Sprida kristen litteratur, jobba idéellt i kyrkan osv. Och Mormor och Morfar, Morfar var visserligen pastor men ingen avlönad sådan, hans lön kom från att han även jobbade som målare. Mormor var hemma med 7 barn och sedan arbetade hon inom vården. Mormors engagemang för Gud i sin vardag visade sig genom hennes dagliga böner för allt och alla hon kände, genom engagemang i kyrkan (så länge hon kunde ta sig dit) med mera. Så länge mina mor och far föräldrar kunde så tog de sig till kyrkan eftersom det var deras liv. Det ingick.

Så ser jag på missionären igen. Vad är det som skiljer en missionär från mina far och mor föräldrar? Eller vad är det som skiljer mina föräldrar nu mot en missionär?

Det jag kommer fram till, men jag kan ha fel, är att vi i Sverige glömt bort att det kristna livet innebär en missionärs livsstil. Kalla det efterföljelse eller aktivt kristen, men det är att vara missionär. Att gå ut och göra hela världen till lärjungar/efterföljare.

Vi tar det så bokstavligt. För att kunna göra folk till lärjungar måste jag alltså åka ut till något land ute i världen. För det land där jag befinner mig och de olika världar som jag cyklar igenom till jobbet de räknas inte om man vill vara missionär. Eller?!

Jag tror att vare sig vi vill eller inte så är det här vad det är att vara kristen. Alla är inte evangelister men alla har fått som sin kallelse att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Vi blir kanske sårade av svenskarnas ointresse för vår frikyrkokultur. Men sluta bli det. Jesus är lika intressant för oss som för dem. Hur vi förpackar honom är inte lika intressant. Vårt uppdrag som missionärer är att genom att förstå kulturen kunna berätta om Jesus på ett relevant sätt så att de jag vill nå förstår mig. Om vi inte vet hur vi kommunicerar med våra landsmän hur kan vi då tro att vi ska lyckas utomlands?

Eller vad tror du?

Jag gillar att vänta in i det sista med att köpa nya prylar. Vill känna att jag använt dem väl. Det var ju inte riktigt det som hände med min mobil, men den blev helt plötsligt oanvändbar. Likaså kameran på mobilen.

Därför fick jag återgå till min digitalkamera och fota med den under en tid. Tills den för en vecka sedan dog. Den fotar riktigt konstnärliga bilder numera men det blir enformigt i längden.

Så det blir inte så mycket nya bilder på ett tag. Får försöka lösa det på olika sätt. Men som plåster på såren bjuder jag här på en bild från förr.

Mina första barndomsminnen innehåller lukter från stora risfält och sockerrör och djupa dalar täckt av grönaste djungel. Den korta lintotten längst fram är jag, min storbror går bredvid, lillebror ligger i mammas mage och sist går mamma.

Nu är det åter nedräkning men mot något måhända än viktigare i en kristens liv. Nämligen påsken.
På byrån i hallen har jag bytt sida på min ikon från Etiopien. Nu är det Jesu korsfästelse som står i fokus. Tidigare var det Jesu födelse.

Jag har deltagit i fastan på olika sätt men det som känts viktigast har varit att jag lagt mer tid åt bön och gemenskap med Jesus. Tagit mig tid att läsa mer, lyssna mer, andas mer i närheten av Honom. Jag har frigjort mer utrymme i mitt liv åt längtan. Längtan efter ett mer levande liv med Jesus, efter mer av Hans kärlek i världen. Efter mer av Honom i mitt liv här och nu.

Maria Küchen skrev en bra krönika om att fastan gör vägen smalare. Fastan har fått ett sån ”jag”-fokus menar hon genom att, jag avstår från sötsaker, jag shoppar inget nytt, jag drar ned på fet mat osv… Fastans fokus ska inte ligga på mig och det jag avstår. Själva poängen med fastan är något helt annat.

Nämligen att vägen smalnar och min uppmärksamhet riktas bort från mig själv och ut på världen. Där blicken lyfts upp från mitt eget och ut mot omvärlden.

Här kommer hennes poäng. ””Slit sönder era hjärtan, inte era kläder”, står det om fastan i Skriften och jag tolkar det som att jag inte i första hand behöver demonstrera att jag fastar genom att avstå från olika saker. Visst är det nödvändigt att inte stänga sig mot omvärlden genom att tanklöst och självcentrerat frossa i mat, dryck eller shopping. Men det absolut primära är inte vad jag själv äter eller låter bli att äta, hur jag konsumerar media eller hur jag klär mig. Det primära är världens gråt, att den når mitt hjärta, att jag vågar och orkar ta in den.

Och det är klart att det blir svårt att äta kött under fastan om jag samtidigt hör djurens ljudlösa gråt från slakterierna. Det är klart det blir svårt att duka till festmåltid om jag samtidigt hör de svältandes gråt. Gråten från dem som inte har kläder eller tak över huvudet gör att jag tappar lusten att i onödan köpa nya saker till mig själv eller mitt hem, gråten från krigets offer gör att tv-underhållningens speedade låtsasglädje skär falskt och meningslöst i öronen.”

Om det är något en kristen borde fira ordentligt så är det påsk enligt min åsikt. Därför att det är då som det stora för oss hände. Gud blev människa och offrade sig för vår skull. Hans död blev vårat liv. Därför blir fastan inför påsken så stark rent symbolisk. Mina öron och ögon öppnas för omvärlden. Världens sorg och smärta drabbar mig och avslutas med Guds sons död för allas vår skull till upprättelse och frihet för alla. Jesu uppståndelse blir sedan vårt hopp in i den trasiga världen. Att vi som efterföljare kan leva ut hoppet i världen att det finns räddning för alla att få. Att vi kan skärpa oss och sluta med orättfärdig handel, att vi kan behandla djur och natur med värdighet. Och att det finns hopp för mänskligheten.