
Jag har gjort mig fin för kvällen. Nu firar vi att terminen snart är slut. Semestern och sommarlovet är snart här! Ikväll blir det grillbuffe’ och brännboll med jobbet!

Jag har gjort mig fin för kvällen. Nu firar vi att terminen snart är slut. Semestern och sommarlovet är snart här! Ikväll blir det grillbuffe’ och brännboll med jobbet!
Vad gör man inte för världens bästa festival? Skämmer ut sig med en fånig video inför biljettprishöjningen? Japp inga problem.
Och eftersom jag tycker att frizon är så himla bra så vill jag uppmana dig som läser min blogg att passa på att köpa biljett. Skulle du ha svårt att komma ifrån jobbet i år så vill jag starkt uppmana dig till att lägga semestern annorlunda nästa år. Den här videon är bara en av anledningarna.
1999 åkte jag iväg till närkeslätten för några vänner till mig var med och arrangerade en ny kristen festival. Jag hade packat ned mina slitna adidas skor. Mina egensydda byxor i vindtyg och min omgjord t-shirt där jag hade broderat konstiga mönster på bröstet.
Vi åkte i mina föräldrars gamla volvo och vi sov i bilen och i ett tält som vi hade tagit med oss. Vädret var perfekt, soligt och varmt.
Vi var inte så många på festivalen. Minns inte men tror inte vi var över 1000 personer ens. Men det var en riktigt häftig stämning. Sköna konserter och inspirerande möten och seminarier. Det som gjorde störst intryck på mig var mångfalden. Att det fanns så många kristna som såg ut och betedde sig på så olika sätt.
Själv hade jag tappat tron och hoppet på Gud. Jag var låst i alla beteendemönster och frikyrkokultur som präglade min uppväxt. Att man kunde ha svart hår, nyckelkedja på höften tatueringar och samtidigt vara radikal troende gick inte ihop med vad jag lärt mig.
Framför scenen dansade vi och sjöng. Vi hoppade oss svettiga och sög åt oss av tal om att Gud kallat oss till något speciellt i det här landet. Precis sådana som vi var.
Sista kvällen på frizon tog jag världens och livets viktigaste beslut. Jag gick fram till scenen för att ta beslut om att bli en efterföljare till Jesus Kristus. Med allt det jag hade inom mig. Alla gåvor, all längtan.
10 år senare är den upplevelsen fortfarande det jag återkommer till. Hela tiden. Den största nåden.
Jag jobbar i helgen på en stadsfestival. Vi har flyttat ut en del av vår verksamhet dit eftersom större delen av våra stammisar ändå hänger där. Det känns bra att vara på plats. Jag älskar ju festivaler också så jag trivs där i folkmyllret. Roligt med alla människor som klär sig i sina bästa festivaloutfits och går fram och tillbaka på gräsmattan. Mångfalden. De många intrycken. Alla vänner man träffar. Spontana möten och samtal. Nya kontakter och ny musik.
När solen skiner är det inte mycket som kan gå fel en sån här dag.
Men först ska jag sluka några hundra sidor kommentarer på Markusevangeliet. Det stundar hemtenta och mitt plugghuvud är rätt ovant.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,
detta löfte gav han mig.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Om hoppet om att Gud ska få äran över den ljusa framtiden.
Att den inte beror på mig och mina förmågor. Att den inte hänger på min duktighet eller vilja.
Om lättnaden över att inte behöva bära allt själv.
Om inträdet i nya typer av gemenskap.
Om längtan efter framtiden.
Om sårbarheten som leder till fördjupad vänskap med människor långt borta.
Om vänner som består genom år som går och trots sprickor och sår.
Om solen som skiner och värmen som är påtaglig.
Om grönskan och alla blomster.
Om att allting kommer ordna sig.
Och om att det alltid oavsett hur det ser ut. Finns hopp.
I mitt liv finns det hopp.
Om allt det vill jag sjunga och mer därtill.
Därför att jag är en sårad soldat mitt i en strid.
Mot alla odds står jag kvar.
Jag lever. Jag finns till.
Amen

Härom veckan när jag var hemma hos mina föräldrar passade jag på att baka min favoritkaka.

Först hackar man rabarbern i småbitar. Behåll skalet det blir så mkt finare då i kakan.

Sen blandar man smeten.
2 dl mjöl
2 dl socker
2 st ägg
ca 50 gram smör (smält)
Häller det i en smord form strör över rabarbern på smeten och sist strör du pärlsocker på.
In i ugnen på 175 grader och låt stå i ca 20 min eller tills den fått fin färg.
Ät och njut!

Idag har jag varit på nätverksträff i sthlm. Har varit i mina gamla hoods och blivit påmind om saker Gud gjort och lett mig till tidigare. Så mycket jag hunnit med. Börjar inse att jag inte är så ung längre. Det ligger en rätt stor utmaning i den insikten.

Idag har jag skrivit ett kärleksbrev. Ihopdiktat med hjälp av reklamslogans. Brevet satte vi sedan upp på väggen. Det är en del av en konstutställning som pågår just nu på mitt jobb. Mio på bilden är konstnären. Vi har många djupa samtal om betydelsen och konstnärens integritet. Helt underbart.

Tänkte ett tag beställa boken via någon hemsida. Men så ligger det en sån bra bokaffär precis där jag jobbar. Så jag köpte den på lunchrasten. Ska bli spännande läsning! Bli det du ber. Låter lovande.
Och jag som trodde att de hektiska dagarna/veckorna var förbi. Det blir nog inte lugnt förrän semestern är här. Och som den är efterlängtad. I år ska jag verkligen inte göra något annat projekt än att vara ledig och ta igen mig. Tror jag är värd det.

Då ska jag leka med min nya kamera och ta en massa närbilder på saker.

Och så ska jag åka på utflykt till platser som ger frid och inspiration som Tullgarns slott en bit från mittt barndomshem.

Jag ska ta långa promenader i trollskogen där jag lekt hela min uppväxt.

Och andas in skogens alla dofter.

Där ska jag prata länge med Gud. Vi brukar göra det där när vi är ensamma Han och jag.