” Ibland liknar vi apor som hoppar fram och tillbaks från gren till gren och aldrig kommer till ro. Gud vill inte att du skall bete dig så. Om Han alltid skulle ge efter för dina önskningar och genast tillfredställa dina begär, skulle du hela livet fortsätta att hoppa hit och dit, från det ena till det andra.

Gud tar sig tid och väntar. Han låter dig mogna och komma till insikt om mer väsentliga ting än de du omedelbart tror är bäst. Han vet hur mycket du skulle förlora, om han ständigt uppfyllde dina önskningar.

Kanske ber du Gud att befria dig från vissa ovanor som känns förödmjukande. Men han vill inte bota dig endast från ett eller annat symtom. Han vill ge dig en grundlig läkedom, han vill borra sig fram till orsakerna.

Gud har oändligt tålamod och leder dig steg för steg dit han vill. Med stilla viskningar djupt i ditt inre hjälper han dig att upptäcka nya dimensioner. Ömt visar han dig just så mycket som du nu är i stånd att ta emot. Gud vill alltid något mer än det du kan önska. Den kraft som går åt till att formulera och gestalta egna önskningar skulle vara så mycket mer fruktbar om du använde den till att öppna dig och ta emot det okända Gud vill ge.

När begäret vaknar inom dig, vare sig det är materiellt eller andligt, har du chansen att förvandla det till överlåtelse och bön. ”Fader, du vet vad som är bäst för mig. Fyll min längtan med din Helige Ande.”" Wilfrid Stinissen

Det finns två personer som betytt oerhört mycket för mig och mitt andliga liv. Den ena är min Farfar, honom har jag skrivit om förut här. Den andra personen vars Gudsliv inspirerat mig var min Mormors.

Min Mormor var märkt av livets trasighet och att saker inte alltid blir som det är tänkt. Hon fick bära med sig den skulden hela livet. Skulden över att vara trasig och låta det komma till offentligheten. Och på den tiden var den sortens trasighet inget man skyltade med. Men Mormor var inte fången i skulden, hon var fri och förlåten. Och det präglade hela hennes liv.

Mormor blev till sist pastorsfru till en pastor som vigt sitt liv åt Herrens tjänst. Men det var på den tiden då man inte kunde betala lön till sina pastorer. Ibland kunde en tjänst innebära att man fick bo i kapellet. Men det var inte heller det en självklarhet. Så pastorsfamiljen var hemskt fattig. Men den var rik på så mycket annat. Min Mormor brukade alltid säga att hon var så rik för hon hade så många barn och barnbarn. De utgjorde hennes tacksamhet och rikedom. Jag tycker det är så fint. Min Mormor utstrålade en tacksamhet över livet som övergår allt förstånd med tanke på vad hon varit med om i livet. Det är inte logiskt att hon var så tacksam till Gud.

I hennes sovrum fanns bonaden med texten ”Ett ringa verk för Gud är stort, om blott i kärlek det är gjort.” och kanske är det en av faktorerna till hennes tacksamhet. Att hon ställde hela sitt liv till Guds förfogande och att hon var tacksam över att Han ville använda henne. Trots allt. Och hon tjänade Gud på de sätt hon kunde tills hon gav upp sista andetaget. Och fick flytta hem till Herren. Åh vad hon längtade efter att få flytta hem. Hon pratade mycket om det. Hennes liv var till Guds förfogande på det sättet att hon satte honom först. Jag minns hur hon berättade om hur glad hon var över tonåringarna som hade eget närradioprogram som hon brukade lyssna på. Det var bland annat ett metalprogram som sändes från närradion, när hårdrocken spelade vred hon ned volymem. Hon bad för de engagerade ungdomarna, för hemtjänsten som hjälpte henne där hemma och för andra som kom i hennes väg.

Att vara så medveten om sin egen skuld gör tacksamheten till Gud större tror jag. Det är inget fel att veta hur svag man är. Om man lämnar sin svaghet till Gud. Jag tror snarare att det är så Gud vill att vi ska vara. Medvetna om vår litenhet och Guds storhet. Så medvetna om vår skuld att vi resten av våra liv lever i tacksamhetsskuld till Gud för det Han gort för oss. Jag tror att det är en av de viktigaste ingredienserna för en livslång relation till Gud. Häri ligger vår utmaning att inte stanna vid vetskapen om våra svagheter och brister. Att inte stanna vid vårt självförakt. Utan gå med det till Gud och låta Hans nåd omsluta oss ända in i hjärteroten. Det är då under sker.

”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.” 1 Thess 5:16-22

”Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.” 2 Kor 12:9-10

Jag tror att citatet jag publicerade häromdagen säger mer än vi kanske tror om att vara kristen. Vi får så mycket undervisning om all välsignelse som kommer av att vara kristen. Om vår uppgift att sprida evangelium. Vi pratar så mycket om allt runt omkring. Kanske för att vi förutsätter att alla förstått och vet vad kärnan är. Men gör vi verkligen det?

(Musikunderhållning under mitt långa inlägg)

Att bli helig är att bli hel. Jag tror det är så sant. I Gud finns ingen trasighet och ingen synd. Att komma närmare Gud är att bli mer hel. Då menar jag inte hel som att det fattas delar av oss innan. Utan hel som att vi är trasiga när vi kommer till Gud. Men att vi i mötet med Honom (det ständiga mötet för resten av livet) gör oss hela.

”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus” Rom 3:23-24

Vi bär alla på den trasigheten. Och den ser olika ut för vi är alla olika. Men det som är detsamma för oss alla är att vi behöver ödmjuka oss inför Gud och avsäga oss rätten till att hålla kvar vid det trasiga. Guds nåd gäller oss oavsett vad vi bär med oss. Men den kan inte verka i våra liv om vi inte är villiga att ta emot den. Och för att ta emot nåden behöver vi erkänna att vi behöver den. Och acceptera att vi är lerkärl som Gud vill forma i sina händer.

Det är en smärtsam process att inse att det finns saker man måste ta itu med. Saker att bearbeta och jobba bort. Framförallt jobbigt när man inte är orsak till såren utan de tillfogats av andra. Särskilt jobbigt när de präglat den man är under så lång tid i ens liv.

Men det finns heller inget som är mer fantastiskt. Tänk att det finns en lösning på det som binder oss! Tänk att vi kan bli hela och kunna förlåta dem som gjort oss ont! Tänk att vi kan få vila på gröna ängar och pusta ut i vår mänskliga svaghet. Tänk vad skönt det är att det finns en Gud som är helig och som låter oss ta del av den Han är.

Många blir förvirrade när de börjar gå in i mörka perioder. De tror att Gud övergett dem och att de är på väg bort från allt de tidigare trott på. När det istället är precis tvärtom.

” Att leva ett genuint mänskligt liv är endast möjligt för den som återfinner sitt sanna jag och lär sig bejaka sitt väsens djup. Bara då kan människan bli ett hem både för sig själv och för andra. Ditt innersta, ditt djup är ett outgrundligt mysterium. Men det betyder inte att du måste vara en främling hos dig själv. Ditt inre är Guds boning, och Gud är dig ännu närmare än du själv. … Mötet med ditt djup sker bortom det som sinnena kan uppleva. Därför är det viktigt att du vågar avstå från detta och istället lyssnar till den som talar inifrån. Kanske möter du först bara mörker. Men låt det inte skrämma dig. Det är ljuset som väntar dig innerst inne.” Wilfrid Stinissen, 18 augusti i ” Idag är Guds dag”.