Nu börjar förberedelserna inför min resa senare i vår ta fart på allvar! Jag var och vaccinerade mig imorse och nu står jag tillsammans med många andra och väntar på att få förnya mitt pass.

Det har hänt så mycket på sistone att den här resan känts så avlägsen. Men det är bara fyra veckor kvar. Och om livet fortsätter på samma sätt som det gjort på sistone så kommer dessa veckor rusa!

Jag kan knappt tro att det är sant att jag ska genomföra den här resan. Två veckors semester i Etiopien ligger framför mig.

Det är dags att fundera på vad jag ska göra där nere. Det kommer bli en hel del vilande. Men när man ändå är i landet kanske man kan göra något mer.

Har du något tips på vad jag ska göra?

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Det är inte alla som får uppleva det jag har. Någonsin. Jag har världens finaste föräldrar.

För ett år sedan då allt föll var mampap den trygghet jag allra mest behövde. De har genom årens lopp genom ord och handlingar älskat mig genom många kriser. Och de har varit några stycken.

En del blir förvånade över att jag vill åka hem så ofta. Men för mig är det ingen artighetsvisit. När vi lyckades tränga igenom muren som är mellan barn och förälder och kunde mötas som vuxna. Då hände något magiskt. Våra relationer fördjupades och i kriserna har de visat vad trofasthet är. Jag älskar dem och vi är familj. Det är stort.

Ett gott föräldraskap blir också ett tydligt vittne om hur Gud ser på oss. Genom deras handlingar kan man förstå lite mer av Guds kärlek.

Men det gör också ont att veta det. För det är så många som präglats av föräldrar som brustit ordentligt. Som inte klarat av att älska barnet på det sätt som behövts. Som inte alls räckt till. Ibland kanske till och med inte ens haft lust. Och det kan skapa såna sår och det kan skada så djupt i vår själ. Om du haft det så vill jag säga det finns hopp. För även om dina föräldrar aldrig någonsin kommer att förstå. Så finns det hopp om att du kan få en bra relation med din Fader. Han är inte som dina föräldrar, Hans kärlek är full av nåd, obegränsad tid och trofasthet.

Gud vår Fader är vårt första ursprung. Vi är Hans barn. Han älskar oss med evig kärlek och i Bibeln kan vi lära känna den kärleken och erfara dess praktiska konsekvenser.
För kärlek får praktiska konsekvenser. Det känns i kroppen.

Igår hängde jag och brorsorna på mörkö. Det är en ö utanför Järna där vi ofta varit på utflykt under vår uppväxt. Igår åkte bara jag och mina bröder för vi skulle leta efter en grotta.

Nu har hela familjen gått och lagt sig för imorgon är det dags för safari. Pappa har en rutt han brukar åka med bilen för att få se lite vilda djur. Imorgon ska vi återvända till Näset där vi spenderade eftermiddagen för att spana på vildsvin. Men vi måste vara där innan solen går upp.

Näset är ett naturreservat vid Tullgarns slott. Det är en plats vi åkt till varje år sen vi var små. Det är sagolik natur.

Och det blommar överallt! Tyvärr är det inte samma blomstermattor som när vi var små. Det kan man skylla vildsvinen för. De har bökat upp nästan all jord i reservatet. Så jag tycker de kan va sjysta och visa upp sig imorgon.

Min bror och jag har lekt med nya appar till telefonen under eftermiddagen. En massa nya fina bilder har det blivit!

Igår hade jag en tid på ett ställe som bara var ren och skär lyx.

Klipp och färgtid hos en frisör som hade riktigt skön inredning!

Det är så viktigt det där. När man tagit sig tid att jobba på de små detaljerna. Jag satt och mös medan färg och saxar gjorde sitt. Det är viktigt också det. Att unna sig sånt där. Jag går till frisören max en gång per år. Tror kanske att jag ska försöka få till det lite oftare. För det är så fint o få ge sig själv en sån behandling.

Superfint faktiskt!

Det blir mycket vardagsskildringar just nu. Jag hänger mest på. Njuter av nuet och alla detaljer.

Jag tänkte att det kanske kunde vara kul med några ögonblicksbilder från min dag.

Igårkväll satt jag i styrelsemöte på kvällen. Vi hade telefonmöte så jag passade på att göra fler örhängen! Är mer nöjd med vissa än andra…. Är det här något jag ska spinna vidare på?

På jobbet lägger vissa avdelningar undan saker åt mig. Små kort, tidningsurklipp och handskrivna lappar. Något ska det bli av det men vet ännu inte vad!

Mitt kontor har börjat ta form. Det är fortfarande rörigt och massor kvar att göra.

Sakta men säkert byggs en struktur upp. Och förvaringslådor börjar dyka upp som jag kan förvara alla guldkorn i. Inför alla pysselprojekt som ligger framför!

Som dessa underbara nystan jag plockade ut idag. De ska bli till lampor. Och kortet ska få pryda personalköket ett tag. Åh det är som att gå på skattjakt varje dag!

Att det ska vara så svårt att behålla det där. Behålla det där lugnet, vetskapen. Jag övar på det ständigt. Och på sistone har jag ännu mer gjort det till min uppgift. Att vila i det som är nu och inte tänka på det som inte är, vad som fortfarande fattas.

För jag vill leva i den här tacksamheten. Det är så otroligt mycket som är så gott. Det är helt fantastiskt. Och det är väl så att det ska ta tid. Man övar så det är inget man kan vara klar med. Men det kan göra så ont när man inser att det är ett arbete det här med att öva. Det tar tid och det kommer stunder då jag mer än någonsin behöver vara stadig med blicken på målet och gå med fasta steg åt det håll vi kommit överens.

Det är inte lätt alla gånger. Ibland kan det komma över en på bara någon sekund. Den där oron över hur allting kommer bli och inte bli. Hur skört det är.

Det är som en berg och dalbana och svängarna känns i magen. Ibland så att jag inte orkar med det.

Blicken fäst på Jesus min enda räddare. Och med bestämda steg mot en ännu ljusare framtid.

Nu börjar de här resorna lida mot sitt slut. Inte så att jag inte kommer resa så mycket mer efter. Men jag kommer iallafall inte resa i jobbet mer i vår som jag känner till. Efter idag är det bara en resa kvar. Då ska jag upp till Norrland. Jag funderar på om det går att göra något mer av den resan när jag ändå är iväg. Vi får se vad det kan bli!

Den här helgen inleddes och avslutades med fest. Jag såg till att tillverka något åt födelsedagsbarnen. Det är en rolig utmaning. Nu blev bilden väldigt mörk. Men igår tillverkade jag örhängen som present. Det kanske blir mer av det pysslet jag känner att jag saknat det väldigt mycket!