Det talas ibland om den negativa trend vi ser Sveriges kristenhet. Statistiken talar för att kyrkan inte kommer finnas kvar om 20 år. På sätt och vis tänker jag att det kanske är bra. Det är inte kyrkan vi ska bevara utan den levande rörelse av människor vars liv och hjärtan blivit drabbade av Jesus. Men ibland kan man ju tänka att det är samma sak, iallafall borde vara det.
Många av dem jag växte upp med i kyrkan försvann. En del på grund av besvikelser. Andra på grund av ändrade livsstilar, omständigheter, flyttar med mera. Det är inte många som lever ett aktivt troende liv. Och det är en sorg som jag i olika tider bär på. För mig fanns det ett sammanhang som blev min räddning. Som gjorde att jag inte blev en av alla dem som lämnade utan snarare en av de få som stannade kvar och dessutom tog till sin uppgift att arbeta med framtiden för rörelsen.
Frizon är en del av mig vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte bli för gammal för det som händer på frizon sträcker sig långt vidare än mingel i cirkustält eller sköna konserter. Frizon är en plats som formar, kallar, utmanar och reser upp ett folk som väljer en annan väg. Jag tror att det finns många som mig som åker till frizon år ut och år in. Som måste dit för att överleva i det sammanhang där de finns. Jag tror att frizon är en plats där efterföljare utrustas och där framtidens församling formas.
Och därför vill jag säga: det finns hopp! Det finns hopp i alla de kapell där bönen sedan länge tystnat. Det finns hopp i kyrksalarna som ekar tomma. Det finns hopp! Frågan är hur skapar vi plats för hoppet i det sammanhang, i den vardag där vi befinner oss?
