sprucket lerkärl

I söndags var jag på gudstjänst i Uppsala pingstförsamling. Pastorn Dan Salomonsson predikade om att Jesus är mer lik oss än vi tror. Att han varit med om mer saker som hör till att vara människa än vi tänker. Artikeln jag tipsade om går i samma spår.

Och när jag gjorde en snabb sökning på ”skatt i lerkärl” dök ett blogginlägg upp som jag postade för ganska exakt ett år sedan. Det var lite roligt tycker jag, att ett år senare gå och fundera på samma sak. På något sätt blir det till en bekräftelse på att jag ska skriva om det. Mer.

Jag har levt nästan hela mitt liv med en medvetenhet om olika brister. Det har varit allt från fobier, sociala brister, sår som olika människor skapat, trauman, ångest och sjukt mycket oro. Oro över allt. Och jag har byggt upp tankemönster som har gjort att oron kunna spinna vidare och ta sig nya former och träda in på fler områden i mitt liv. Jag var så van vid det att det inte var något jag tänkte så mycket på. Det var en del av min personlighet att oroa mig för olika situationer. Jag tänkte att det inte var så märkvärdigt och att alla har något. Och det tror jag är sant. Jag tror vi alla bär på olika saker.

Som tonåring hade jag regelbundna depressioner, spänningshuvudvärk och magkatarr. Ett tag så mycket att jag spydde. Vid något tillfälle mådde jag så dåligt att mina vänner sa att jag var helt grön i ansiktet. Anledningen till att jag mådde så dåligt låg i att jag trodde att jag var mindervärdig. Att jag inte var lika mycket värd som alla andra. Att jag var placerad i ett specialfack för särskilt utstötta. Min världsbild var sådan att jag inte skulle ha samma behandling, jag skulle straffas för det var min lott. Och när jag ibland i glädjen och frimodighetens anda vågade ta för mig lite så blev jag direkt straffad. Ibland av fysiska personer, men rätt ofta av kroppen som skrek av obehag. Jag var menad till ett liv i rännstenen.

När jag en dag för 8 år sedan insåg att jag led av trauman sen jag var liten. Och när jag tillslut började få hjälp att hantera och möta alla de där minnena som präglade. Då började det hända saker inom mig. Jag hade till den dagen trott att jag inte hade några problem. Att de känslor, den ångest jag kände var helt normal, eller kanske att det var fel på mig men inte på grund av att det fanns något särskilt som orsakade det. Jag tänkte att det var en del av vem jag var eller möjligtvis att det var mitt fel kort och gott.

Och så tror jag det kan vara. Att vi är så vana vid att känna vissa känslor och reagera på ett visst sätt att vi inte ens ifrågasätter om det är friskt, sunt eller meningen att vi ska känna och reagera så. Hela livet passerar och vi går där bundna av oro över situationer och ställer oss utanför.

Och kanske tror vi att vi är ensamma i världen, eller åtminstone i vår närhet med att känna som vi gör. Och aldrig har vi hört undervisning om att Jesus skulle förstå det heller. När vi talar om helanden i kyrkan tänker vi direkt på fysiska helanden. På ben som växer ut och smärta som försvinner. Men Gud kan också läka själsliga sår, Han kan hela psykiska besvär! Tvångstankar, ångestattacker, oro inget är för stort, konstigt eller komplicerat för Gud. Han känner ju oss och vet roten.

Men det är också något som är skrämmande. Att ju närmare Gud vi kommer desto närmare oss själva kommer vi. Och det innebär att rotsystemen blir synliga. Vi inser de där sakerna som orsakar våra reaktioner, vi inser våra felaktiga tankemönster och någonstans långt inne kanske vi förstår att vi behöver förändra dem. Men hur?! Jag tror att det kan vara en livslång process.

Några saker som varit enormt värdefulla för mig har varit att:
1. Lära känna nåden. Nåd innebär att jag inte behöver stå skyldig för mina missgärningar inför Gud. Jag får komma till Honom oavsett hur många misslyckanden och fel jag bär på och Han ser på mig med oändlig kärlek.
2. Vila. Många gånger har jag föreställt mig Gud som en vägg. Något som står fast, stabilt, som jag kan luta mig mot. Som ger mig vindskydd och som genom alla tider talar om en trofasthet. Naturen är en annan tröstrik plats, årstider kommer och går även om livet står still hos mig. Trädens blad faller ned om hösten och symboliserar döden hela naturen går in i en period av sorg och väntan. Men sen rätt som det är, nästan när allt hopp om värme och sol är borta så kommer det spridande solskenet som får istapparna att smälta från taket.
3.Förtröstan. Att förtrösta handlar om att våga vila i Guds löften. Om att Gud är stor och att inget är omöjligt. Att det finns hopp om ett annat sätt att leva. I Bibeln finns det många ord som kan ge vila om man vågar börja tro på dem. I början kanske man inte kan ta så stora löften att vila på. Man får börja med något litet. Några ord som varit viktiga för mig är: Jes 55:6-11, Matt 11:28-29, Rom 3:23-24.
4. Viljan att bli hel. Utan vilja till förändring så kommer du inte kunna förändra det du bär på. Be Gud att han ger dig vilja om du saknar den idag. Våga be Gud om allt var frimodig.

Någon kanske är med om en blixtsnabb förändring, för andra tar det tid. För mig har det hittills tagit 8 år och jag tror jag kommer få arbeta med det här resten av livet. På olika sätt. Ibland kan det vara värdefullt att gå och prata med någon, inte minst därför att du får möjlighet att sätta ord på saker och höra dig säga dem. Men också därför att andra personer utanför dig kan ha möjlighet att bryta ned lögner som du tror är sanningar. Jag har gått i terapi och själavård. Jag har fått förbön och jag har spenderat mycket tid ensam med Gud och mött mina innersta rädslor.

Jag blir fortfarande förvånad över mig själv. Därför att det är så mycket som är förändrat. Jag är inte längre den jag förut var. På ett underbart befriat sätt. Jag känner mig helare och friare. Alltifrån socialfobi till oro är borta och jag bär inte längre på blödande sår och jag känner mig inte utanför eller mindervärdig. Och allt är tackvare min älskade underbara vän Jesus.

veckans outfit

Här kommer ett djupt inlägg om vardagens viktigheter. Jag har känt klädinspiration och därför tillverkat en liten serie outfitsbilder!

20110930-072929.jpg

Håret har fått vara i en tofs. Tanterna sa att det gjorde att jag såg yngre ut och det påminde dem om att de måste hitta en man åt mig.

20110930-073036.jpg

Svart svart svart.. Jag har kläder med färg också men trivs inte lika bra.

20110930-073203.jpg

Har fått hjälp att flytta ut lite möbler som ska till ateljén så nu börjar jag kunna komma åt en ordentlig genomgång av garderoben. Det ska rensas och organiseras.

livskvalité

Ibland drar jag bara hem till mina föräldrar. Sen tar vi en tur ut på Mörkö.

20110924-025237.jpg

Vi tar med oss korgar och sen går vi till vårt specialställe.

20110924-025606.jpg

På en timma har vi sen fyllt våra korgar. Det är svårt att gå hem för vi hittar nya svampstigar hela tiden. Så då brukar vi säga ”pappa åker tillbaka på tisdag och plockar dem”. Förhoppningsvis kommer han ihåg det.

20110924-030115.jpg

I skogen hittar man mycket spännande.

20110924-030207.jpg

Ibland riktigt stora kantareller!

20110924-030311.jpg

Jag älskar dessa stunder! På vägen hem stannade vi på Saltå Kvarn och köpte med oss bröd som vi la de stekta trumpetkantarellerna på vid lunchen. Det är livskvalité för mig.

dans, vila och framgång

Den senaste veckan har jag tagit mig tid att vara hemma. Jag har bakat och jag har gett mig själv tid att bara vara stilla. Det blir svårare och svårare att prioritera dessa stunder även om det är jättetydligt att jag behöver dem. Att vi behöver dem.

Vår kultur upphöjer stressen, den fullbokade almanackan och de många ”att göra”-listorna och det är lätt att dras med. Att tänka att det är så här det ska vara eller att det är någon form av tecken på framgång. Men jag vet inte. För mig verkar det som om den hektiska livstilen snarare blir till ett misslyckande. För jag inser att jag inte orkar det hur länge som helst. Min bräcklighet, mitt behov av ensamhet, min längtan efter stillhet gör att allt rasar samman.

Igår var jag på bröllopsfest och halva festen bestod av dans. Det är inte särskilt svårt för mig att dras med i dansen och släppa loss. Det har inte alltid varit så men jag har jobbat mig dit. Att våga släppa loss och låta kroppen följa takterna. Och jag behöver de där stunderna av total hängivenhet till något totalt annorlunda. Takterna, de sköna rörelserna, glädjen över gemenskapen på golvet. Allt det. Utöver glädjen att få dansa loss i flera timmar så infann sig stoltheten över att dela dansgolv med så många från min församling. Hälften av alla som dansade under kvällen tillhör samma församling som jag.

Så i takt med att jag lär mig livets balans. Så vill jag dela med mig av denna musikvideo. Som en uppmuntran till hoppet över livets glädjeämnen, en stunds skön dansmusik, en estetisk kick och en liten uppmaning till att börja vila och ta emot.

det känns lite som att jag har ett distansförhållande

Ibland behövs perioder av tystnad och av tid spenderad på annat håll. Det är lite så nu.

Inte för att jag inte har saker att skriva. Men ibland behövs det att man lägger tid på annat.

Jag är så tacksam. Gud har på så många sätt visat mig att Han har koll. Att mitt liv vilar i Hans händer. Och att inget är omöjligt.

När jag tror jag nått den yttersta gränsen. Det finns mer.