Jag är glad för det leder mig djupare i min tro. Jag är tacksam för det gör mig mindre rädd.

Mitt hjärta svämmar över av kärlek till den Gud som älskar mig utan gräns. Som inte ser mina sår som hinder och som lyfter upp mitt i alla misslyckanden.

Jag är långtifrån ensam. Vi är många som kämpar med våra tillkortakommanden. Vi är många som är medvetna om den fallna världens påverkan i våra liv. Det glada budskapet är att vi inte behöver stanna där. Det finns en väg vidare. Det finns läkedom för alla. Och ju längre vi vandrar med vår Skapare ju helare får vi bli!

Det är mitt livs berättelse att det finns en Gud och Han väljer att resa upp istället för att trycka ned. Han väljer nåd istället för att döma. Han älskar oss ända in i kaklet!

Krickelin

En blogg som bjuder på många vackra bilder. Älskar ljuset och färgerna i bilderna. Och sen gillar jag hennes sätt att inreda också!

Karkki har fått mig att längta efter sommarsemester i Finland. Vackra bilder, massa loppisfynd och kreativa tips. Och dessutom mycket om långsamt mode.

Ascot friday är en inspirerande blogg skapad av en tvåbarnsmor i usa. Självklart är även hon en loppis- och fashionnörd! Dessutom är hon grym på att styla om kläder och skor och allt möjligt annat!

Det var allt för denna gången.

Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmer

Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)

Som kristen tror jag att man alltid kommer leva i förändring. Jag tror att allt levande förändras med tiden. Därför har jag påbörjat ett rätt stort arbete med mig själv igen. Det har visat sig att det inte är det skriftliga ordet som hjälper mig vidare just nu.

Det känns väldigt spännande. Jag ser fram emot resten av det här året. Av det här livet.

Jag kommer inte sluta skriva här, det finns ämnen som är viktiga att lyfta upp. Och jag är helt övertygad om att jag ganska snart kommer blogga för fullt igen. Vissa tider i livet kräver lite mer tystnad bara. Just nu är en sån tid.

Hela den här debatten om frikyrkan och de äldre ledarna som lämnar känns så hemskt sorglig. Det fanns en tid då också jag lämnade frikyrkan. Då sa jag att jag lämnat kyrkan men behöll Gud. Jag klarade inte av kulturen, de innehållslösa orden, de tomma blickarna, de meningslösa meningarna. Det gör jag fortfarande inte. Jag avskyr det ända in i benmärgen. Men jag har lovat Gud att sluta kämpa emot Hans gemenskap och istället försöka göra det jag kan. Inte för att jag kan göra så värst mycket, men om inte de som känner som jag stannar kvar och gör det lilla man kan då kommer det gå åt helvete.

Min farfar och jag pratade ofta om väckelse och om hur vi längtade efter ett levande liv i församlingen. Jag var frustrerad tonåring och han frustrerad pensionär. Våra bilder av väckelsen såg olika ut och dem lät vi ofta bli att prata om. Istället pratade vi om bibeln och om livet med Gud. Och farfar delade med sig till mig av hans erfarenhet. Han delade med mig både smärta, frågor och trofasthet. Han läste segertoner utantill som poesi och han levde med orden från bibeln. Relationen med min farfar betydde oerhört mycket särskilt då när jag var just frustrerad och tonåring. Han plågades av att han inte gjort tillräckligt för Guds rike och inspirerade mig till att inte välja bort hjärtats röst. Han har hjälpt mig att våga fortsätta även ut i det okända och läskiga. Min farfar sjöng ofta en sång med sån längtan  ”skall det bli några stjärnor i kronan jag får när jag avlagt min jordiska skrud, skall jag möta med fröjd på den himmelska höjd några själar jag vunnit för Gud”. Min farfar var brevbärare och arbetade passionerat i sin trädgård. Men ytterst var han Guds tjänare och även om inte han blev nöjd med hur hans liv blev fullt ut fick han sprida  sin  tro och övertygelse till barn och barnbarn. På ett kort jag sparat och ramat in från farfar har han skrivit ”min glädje är barn-barnen som tjänar Herren”. Som du förstår så betydde den här relationen otroligt mycket för min tro och vandring med Gud. Den äldre generationen har inspirerat mig till ett liv nära Kristus och till ett liv med Guds rike som mål och inriktning.

Vad var det som gjorde att farfar stannade kvar och troget bad för den församling han var med i? Jo det var hans Gudsrelation. Kyrkan är inte på något sätt en intressant kulturförening, vi har inga traditioner av värde. Det viktigaste guldkorn och det enda intressanta i församlingen är vår relation till Gud och varandra. Och det är den som bär genom allt. Tappar vi bort detta hamnar vi fel i allt från val av gardiner till vilket bibelord vi ska läsa på gudstjänsten.

För en tid sedan lyssnade jag på en radioteater om den arabiska våren. En replik som stannat kvar sen dess löd ”jag gör detta för mina barn och barnbarn, jag kan inte stilla acceptera situationen som den är”. Det perspektivet saknar jag lite i den här ”frikyrkodebatten”. Det engagemang jag har för frikyrkan har inte först och främst med mig själv att göra, jag tror jag alltid kommer ha något att störa mig på. Men jag kan inte stanna kvar och acceptera att det jag tror på är riktigt går förlorat för den yngre generationen därför att vi ständigt bråkade om vilken färg vi skulle ha på tapeten i vår församlingslokal eller hur många psalmer vi skulle sjunga på gudstjänsten.

Mitt största problem med kyrkan är att jag tar Jesus på allvar. Det gör att jag inte kan lämna den även om jag ibland frestas till det. Mitt ansvar som övertygad är att bereda plats och skapa förutsättningar för fler att bli övertygade. Målet med mitt engagemang är inte att jag ska trivas utan att fler ska få uppleva samma nåd, kärlek och sanning som jag.

Jag tänkte jag kunde dela med mig lite av mina dagar där nere.

Jag hade finaste Emelie med som resesällskap!

Överallt byggdes det om. Precis som på så många andra håll i Afrika!

Eftersom Hurghada är en gammal fiskeby fanns det mycket fisk på menyn. Min favorit åt jag vid stranden. En fisk tillredd med lök tomater och mkt krydda. Till det ris och en sås gjord på kikärter!

De flesta dagar innehöll mycket tid åt den här utsikten.

En dag lät jag skriva ”det finns hopp” på min arm med henna. Kanske kommer jag våga göra det med riktigt bläck framöver.

Vi lärde känna några sköningar. De flesta som jobbar med turister kan massa språk, särskilt ryska, flytande. Däremot var de inte lika bra på engelskan men med lite vilja kunde vi ha en del intressanta samtal.

Solen gick ned vid halv sex. Så dagarna vid stranden blev lagom långa.

Livet på stranden var rätt bekymmersfritt även om det fanns saker för oss att ta itu med ändå.

Som vetskapen om hur våra liv ser så otroligt olika ut.

Hotellpersonalen roade oss med att göra roliga figurer av våra handdukar.

Sista dagen blev lång. Den började 09.00 med gudstjänst där vi firade palmsöndagen med flera tusen andra. Det är en speciell känsla att komma som vit i såna sammanhang. Hur man än gör så sticker man ut. Jag ogillar den uppmärksamhet man får på grund av hudfärgen.

Kyrkan var fullpackad så storbildsskärmen kom väl till pass!

En kväll tog en av våra nyfunna vänner oss till crazyland.

Vi fick åka snurrgunga.

Vi åkte radiobilar.

Såg hjulet snurra i väldig fart.

Man kunde även få rida på en kamel. Men det kändes för fånigt inne på den där lilla nöjesparken.

Det blev en del shopping. Den här killen hade en väldigt speciell butik. Insidan var som vilken souvenirbutik som helst.

p

Han riktade in sig på en särskild grupp turister kan man säga.

Vi besökte en annan vacker hamnstad. Har mer bilder från den staden i min kamera dock.

Här är några av fynden som följde med hem!

Vi försökte bjuda två av våra nyvunna vänner på fika sista kvällen men det var strängt taget nästan omöjligt. Jag lyckades till slut iallafall få till det så de inte betalade för vår middag.

Vi gick loss på lite mer henna och kom även hem med detta kors på vår handled!

Efter den här resan känner jag mig bara mer sugen och övertygad på att det blir många fler och längre resor framöver. Jag får en hemmakänsla jag sällan upplever när jag är ute och reser. Den här veckan blev också som jag bad en vecka då jag fick jobba lite extra på vissa områden i mitt liv. Resan har bara börjat och det finns så mycket hopp! Vilar i det och blickar framåt.

I onsdags såg jag den första blommande forsythiabusken! Det gjorde mig riktigt glad. Den här busken har de senaste åren blivit en kär favorit bland alla blommor som växer i vårt land.

Efter att vi avslutat dagens arbetsdag tog jag en promenad i Lindesberg medan jag väntade på tåget.

Solen sken och det var behaglig temperatur!

Det finns mycket som är fint i Lindesberg. Tillexempel den här fina trappan ned till en tunnel under tågspåren.

Hemma har jag fortsatt städa och rensa.

Såhär fint fick jag det tillslut. Häromdagen såg det ut såhär.

Otroligt skönt när det blivit städat!

I torsdags blev mitt senaste projekt klart. Jag har blekt några jeansshorts och ett par gamla jeans jag aldrig använder. Resultatet blev jag hemskt nöjd med!

På sistone har jag funnit det rogivande att baka. Det här blev därför mitt avbrott mellan arbetsdagen och kvällens uppdrag med EFK UNGs styrelse.

Jag hade glädjen att ha hela gänget hemma hos mig. Vi åt middag och sötsaker och delade viktiga saker ur livet. Samtalet kring köksbordet något av det viktigaste.

Igår hade vi styrelsemöte och hann avhandla en hel del. Det var också lite vemodigt då hälften av styrelsen kommer sluta vid kommande årsmöte.

På hemvägen fick jag skåda denna vackra blomsteräng. Kändes som ett bra slut på dagen. Resten av dagen försvann som i en dimma. Jag lyckades trots min trötthet packa min väska.

Idag har jag mest försökt se till att ordna de där småsakerna runt omkring som man inte får glömma inför en resa utomlands. Nu är jag redo för en vecka av vila, värme och gemenskap. Förra resan bad jag Gud om nya drömmar. Den här gången ber jag om förändring på de områden i mitt liv där jag kört fast. Har hopp om en bra vecka!

Enkelheten tar sig många olika uttryck. Jag längtar efter ett hem som inte väller över. Man kan antingen drömma om ett större hem, eller ta itu med det som finns i det man bor i just nu.

Tror att vi ofta tänker att lösningen är att finna längre fram. Och att man istället för att arbeta med nuet sätter sig och väntar på det där längre fram.

Att inte möte nuet med alla konsekvenser det för med sig är det värsta man kan göra för sig själv och sin framtid. Förnekelsen får fäste och du blir låst i en känsla som skapar rädsla. Rädsla skapar kontroll medan kärlek befriar.

Att utsätta sig för kärleken till sig själv och livet. Och att ta emot kärlek från Gud och medmänniskor är det svåraste men viktigaste uppdrag vi har som människa.

I takt med att kärleken tränger på blir det lättare att se klart. Och med blicken på målet är det inte svårt att skala bort allt strunt vi samlat på oss genom livet.

Jag hade god tid på mig. Egentligen ändå sen jag som tonåring låg om nätterna och predikade inför den där skaran. Ibland i min tonårsiver kunde jag vara så frustrerad över vissa saker och så pepp på Jesus så jag var tvungen att ligga och berätta om att Han faktiskt är verklighet och att det får konsekvenser i våra liv.

Kanske inte så konstigt att predikan fick handla om det. Det är ju fortfarande mitt favoritämne!

Något av det roligaste med den upplevelsen var allt jag fick efteråt. Både kända och okända ansikten gick fram för att tacka mig, ge mig en kram och tala om hur glada de var över det jag delade. Det var verkligen fint!

Då när jag var en frustrerad tonåring kunde jag längta tills jag skulle bli vuxen så folk skulle lyssna på det man hade att säga. Det kändes nämligen som att jag så fort jag skulle säga något då fick den där blicken ”flicka lilla vänta så ska du se att det går över”. Men det gick inte över. Ivern dog inte även om frustrationen är utbytt mot kämparglöd och målmedvetenhet. Och jag fick chans att tala ur det mitt hjärta bankar allra mest för. Jag fick chans att med egna ord berätta och jag blev lyssnad på. De tog mig på allvar. Tonårsflickan som jag hade med mig i bakfickan hon blev bekräftad. Och störst av allt, Gud var med!

Det är en upplevelse jag är väldigt tacksam över!

I söndags predikade jag i församlingen jag växte upp i. Det var första gången där och jag har varit nervös i nästan ett halvt år. Men det var också något jag drömt om sen jag var tonåring. När jag var som mest frustrerad över saker låg jag hela nätterna och predikade om en levande Gud.

Går på sparlåga just nu och inväntar en resa till värme och vila om två veckor. Det är länge efterlängtat och det är verkligen behövligt! Hoppas komma hem med mer inspiration och energi.

Tills dess jobbar jag på mina nya vardagsrutiner.