Vi åkte till Afrika för att vara med på en konferens för unga ledare. Ca 50 unga ledare från fyra länder i södra Afrika var samlade för att ta nya steg i sitt ledarskap.

Det intressanta med resan var att jag insåg hur vi brottas med liknande frågor. Rörelserna i Afrika som är en frukt av den väckelse vi hade i Sverige i början av 1900-talet och rörelserna i Sverige står vid samma vägskäl.

Hur går vi från att vara förvaltare över något som en gång sprudlade av liv till att ännu en gång få bygga med entusiasm?

Hur går vi vidare från all positiv och negativ erfarenhet för att bryta ny mark?

Det var inga fyrverkerier på den här konferensen. Inga stora skaror kom till tro. Men jag tror vi intog ny mark. Och det tror jag är en förutsättning för att komma vidare både där och här hemma i Sverige. Jag fick höra hur kristenheten i Afrika är fler mil vid men bara någon millimeter djup. Att få människor att bekänna Jesus som Herre i sina liv är tydligen inte så svårt. Att få dem att leva som efterföljare är en större utmaning. Jag hoppas det här bara är en början. Jag längtar så efter det där sprudlande livet som jag vet tillhör Kristi kropp.

Och hur vi än vrider och vänder på det. Oavsett om vi vill det eller inte. Så är vi på väg mot större förändringar. Det handlar inte om några enstaka personers önskan. Det ligger i Guds natur.

Ser fram emot kommande veckan då vi inom EFK ska prata mer kring de utmaningar vi står inför som kyrka i Sverige idag. Ser fram emot att få fortsätta fundera på förnyelse och vad det innebär.

Idag står det om vår process i Dagen!

Den 25 maj har vi representantskapsmöte inom EFK och då kan representanter från alla EFK församlingar vara med på ett första öppet samtal om frågan om hur vi bygger samfund för att nå våra mål till 2020! EFK UNG har sedan årsmöte den 16 juni och där kommer vi ta beslut kring frågan om vi vill fortsätta som egen organisation eller bli en del av EFKs organisation igen.

Såhär har EFK UNG skrivit kring vår längtan vidare!

”Vi tror på en enad församlingsrörelse där alla generationer är representerade. Och en gemenskap där alla olikheter får plats. Vi längtar efter
att lägga i en högre växel i arbetet för att breda ut Guds rike här på jorden. Vi tror att det kräver ett annat sätt att organisera vårt arbete.
EFK UNG har i sitt uppdrag arbetat med förnyelse och föryngring men har upplevt att det finns begränsningar när det görs från en sidoverksamhet. Vi har upplevt att vi varit ett ”uppskattat perspektiv” i arbetsgruppen, men barn och ungdomar är mer än så. Och det här är ett synsätt som också präglar den lokala församlingen. Om vi menar allvar med att de unga ska komma med förnyelse behöver ungdomsverksamheten mer inflytande, mer inflytande än att bara vara ett perspektiv.
Vi behöver mer aktivt på alla områden arbeta för att yngre ledare ska få växa i ansvar. Det är dags att börja praktisera det vi så länge visionerat om. Sen vi blev en egen organisation har denna fråga blivit tydligare för oss. Hur blir vi en kropp, en gemenskap och inte isolerade öar?
Hur får vi församlingen att spegla dagens samhälle och möta de behov som vår tid brottas med?

Ett av våra uppdrag som ungdomsorganisation har varit att föryngra och förnya församlingsrörelsen. För att det ska bli mer än fina ord behöver vi förändra sättet vi arbetar på som samfund. Vi vill flytta ihop och tillsammans verka som en hel kropp igen. Vi vill ta avstamp i vår
historia och vårt arv och med samma längtan och glöd som våra föregångare bygga en församling som är relevant för vår tid. En församling där
ung som gammal lever tillsammans och delar tron.”

Häng på för nu är det spännande samtal som väntar!

På en vecka ska vi besöka missionstationen i Nelspruit och möta kristna ledare där. Vi åker en dag till Swaziland för att besöka EFKs arbete där bland systerkyrkor. Och en dag till Krugerparken för att skåda Guds fantastiska skapelser. Sen beger vi oss till Mozambique och en tredagars konferens om ”att leva i världen men inte av den”.

Jag sitter just nu och förbereder det bibelstudie jag ska hålla under konferensen. Det är en välsignelse att få vara med om en sån här resa. Och det hade varit nog! Men nu ska jag även få dela med mig av något som ligger på mitt hjärta. Gud är så god och jag är så tacksam att få vara del i Hans stora plan. Tänk vad fantastiskt det är att vi får tillhöra ett annat rike. Ett rike som inte styrs av den här världens girighet och missunnsamhet utan som är präglat av kärlek, ödmjukhet och frihet!

Bjuder på en mening från kommande bibelstudie. ”We are living in a time when everything changes. And we are trustees of a faith that our parents and grandparents got for almost 100 years ago. The world is not the same but God is. The world has changed but God is still the same. But does that mean that the church will be, look and speak the same way as always?”

Jag hoppas att resan ger oss vila, perspektiv, mer tro och en förnyad övertygelse om vårt uppdrag här hemma i Sverige.

Han bör ha en längtan efter att leva nära Faderns hjärta. Älska människor och kultur. Ser gärna att han gillar att baka bröd och laga mat.

Han ska älska barn och inte va rädd för att kanske flytta ut till ett hus på landet. Eller till en djungel i Afrika.

Orädd, trygg och med båda fötterna på jorden.

Han måste tro att Jesus är räddaren både för världen och sig själv. Han måste älska rättvist kaffe.

Vad får han?

En engagerad, hårt arbetande kvinna i sina bästa år. Kreativ, skaparglad och nyfiken. Orädd, glad och något impulsiv.

En kvinna som älskar barn och drömmer om en livfull församling för alla generationer.

En som inte drar sig för att säga vad hon tycker. Som antar utmaningar och är ganska modig. Som trivs lika bra med lugna hemmakvällar som stora middagsbjudningar.

Vill du veta mer? Eller prata om andra sätt att hitta sin tilltänkta på? Då är du välkommen att komma på det seminarie ( ”Gode Gud, sänd mig en man” ) som jag och Josefine Arenius håller under torsdagen på festivalen frizon

Det är en utmaning att leva efter Guds ord i vardagen. För vardagen tenderar att innehålla så oändligt många intryck, röster, ord och möten. Hur ser jag till att fylla på med ord som väger upp de som sårar? Hur ska jag komma ihåg att lyfta blicken när allt runt omkring vill dra den nedåt?

Jag vet inte vad det beror på men av någon konstig anledning har jag fått för mig att jag måste göra det där själv. Att det är jag som ska kämpa fram orden, jag som ska kämpa så att mitt perspektiv inte grumlas. Och det har gjort att jag många gånger helt varit utan hjälp. För jag har inte förmått mig till att rycka upp mig.

Men så lärde jag mig något. Det kändes nästan som en genväg. Men jag har under årens lopp förstått hur viktig den lärdomen var.

Om jag vill leva ett liv med Jesus vid min sida. Om jag vill vandra efter Honom och låta mitt liv vara präglat av Honom. Då behöver vardagen genomsyras av Hans ord. Och jag som många gånger har stor brist på disciplin, iallafall på vissa områden, har fått kämpa för att ha regelbundna vanor som påminner mig om Guds ord.

Men så hittade jag ju då en genväg. Genvägen består av budskap i tavlor, små handskrivna lappar, bilder och annat som påminner mig om vem som sätter riktning i mitt liv. Hela mitt hem är fullt av dem. Och de påminner, lyfter upp, utmanar och tröstar i olika tider i livet. Orden förändras genom livets olika omständigheter men de finns alltid där.

Jag tror att livet består av många delar men att alla hör ihop. Och jag tror att Gud ska vara en naturlig del av dem alla, även de gånger jag hamnar på sidospår. Därför har det varit viktigt för mig att inte bara ha rutiner där jag blir påmind om vem jag tillhör. Det har blivit viktigt för mig att inreda med Gud, ibland klär mig också med smycken och kläder som påminner mig om min tillhörighet. Jag behöver det där påtagliga.

David Åhlén, Filadelfia Örebro april 2013

En annan sak som blivit viktig är lovsången. Ibland är tystnad viktig. Men ibland överröstar tankarna den nödvändiga tystnaden och gör det svårt att komma på rätt bana igen. Oro och hopplöshet kan ta över på bara ett par tysta minuter. Jag har hittat sånger som bär igenom både ljusa och mörka stunder. Kanaler på youtube med inspirerande sånger, lyssnat på samma bön om och om igen.  David Åhlén är en av de svenska lovsångare som jag lyssnat mest på. Inte bara lyssnat på såklart, bett och sjungit tillsammans med i vått och torrt i köket, på bussen, i bilen och i skogen.

Om vi önskar leva ett äventyrligt vardagsliv ihop med Jesus då behöver vi ha strategier för det. Framförallt behöver vi utsätta oss för inspiration, längtan och utmaningar. Ibland är mina bästa bönestunder när jag står vid disken. Då står jag och skrålar ber och gråter ihop med Jesus. Det är så härligt!

När jag bodde i Umeå spelade några vänner till mig in en lovsångsskiva och den har burit genom mycket. Jag tror det behövs såna sånger som inte räds det som smärtar i livet men som ändå vågar peka på ett hopp. Den här skivan heter ”lyft din blick” och den sätter jag på automatiskt när jag behöver lyfta blicken. Du kan lyssna till den här.

En helt vanlig dag när solens strålar skiner in genom mitt fönster får korset en central plats. Det gör min vardag mycket mera glittrig. Det öppnar mina ögon för ett litet ljusare perspektiv och för några fler möjligheter än dem jag av mig själv kan komma på. Jag skulle idag inte klara mig utan mina budskap överallt.

Här är ett annat tips på lovsång som rört mig.

Hemma vid köksfläkten sitter en handskriven lapp. Den kom upp för tre år sedan för att sätta riktning.

Texten har jag skrivit om många gånger. ”Att bli helig är att bli hel. Om synden gör oss brustna, skeva mindre mänskliga. Då gör helgelsen oss tvärtom mer hela, mer sanna och mer människa”. 

Så mycket i vår vardag påverkas av våra sår och bittra erfarenheter. Och lever vi inte med tron att vi kan bli hela så kommer vi krocka hela livet. Och så ser det ut för väldigt många. Tyvärr också alltför många kristna.

När tappade vi bort perspektivet på att Gud läker alla sår? Eller är det bara en sån där ramsa vi lärt oss som inte riktigt blir en verklighet i våra liv? Behöver vi formulera om den? Jag har idag lyssnat på Amy Grant. Hon är en ungdomsidol som jag lyssnat mycket på. Hon har släppt en ny singel som mitt musikspelarprogram tipsade mig om ”Don´t try so hard” heter den. Jag tror hon är helt rätt i tiden med den här låten och texten är mer än en låttext. Jag tror vi behöver höra det här.

Att vi inte ska försöka så himla mycket. Att det finns nåd och att vi aldrig kan göra oss förtjänta av den. Nåden är central.

Vi pratade om den i helgen. NÅDEN.

Hur viktigt det är att vi kristna har en personlig relation till nåden. Det kan inte poängteras nog många gånger. Utan nåden blir evangliet svartvitt, hårt och omänskligt. Nåden tillsätter melodi och färg och gör att vi kan andas ut.

Alltså. Jag tror att alla människor oavsett uppväxt, bakgrund, utbildning eller filosofi behöver uppleva nåd. Jag tror att alla människor bär på ett mörker. En mörk plats i våra liv som vi gärna flyr ifrån. Som vi gärna gömmer både för oss själva, andra och Gud. Vi vill inte kännas vid det mörka och vår flykt från den gör oss ännu mer bristfälliga. Dels för att vi kanske i våra försök att leva rent jagar allt som kan hota vår renhet. Dels för att vi har svårt att möta andras mörker och därför hellre fördömer dem och det de bär på.

Därför är den här texten så stark. Att bli helig är att bli hel. Synden gör oss brustna, skeva mindre mänskliga. Vad innebär det i mitt liv? Vad är det som är skevt och brustet? Var har synden fått sitt fäste? Hur ser det här mörkret ut i mitt liv?

Då gör helgelsen oss tvärtom mer hela, mer sanna och mer människa. Vad menas med att bli mer hel? Vad är det som är trasigt hos mig? Vad är det som hindrar sanningen från att vara det som jag håller mig till? Hur blir jag mer människa och vad innebär det?

Svaret ser olika ut beroende på vem som läser frågan. Det finns inget enkelt svar. Det är vandringen med Gud som kan leda dig fram till dem. Under vandringens gång kan man vila i att det är Gud som vill att jag ska bli hel. Det är Gud som är sanningen, vägen och livet. Om jag vill ha del av livet och sanningen då ska jag vandra på vägen som leder dit. 

Det är både så enkelt och så sjukt svårt. För att bli hel innebär ibland en hel del smärta. Att behöva inse mörkret och det fäste det har i mig. Att behöva inse hur stor del synden har tagit i mitt liv. Att inse hur mycket som är skevt i min självbild, Gudsbild, världsbild. Men det finns ingen större glädje när du mitt i det mörkaste mörka kan uttala orden  ”och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”. 

För att vi ska kunna älska vår nästa behöver vi först lära oss att älska oss själva. Annars kommer vår trasighet prägla våra motiv och vårt driv i kärleken till andra. Då riskerar vi att inte bara agera själviskt. Vi riskerar också att förlora vår egen själ på kuppen.

Jag längtar efter så mycket mer än organisationstänk och förlegade strukturer. Jag längtar efter en livfull rörelse. Jag längtar efter mer utrymme för heliga initiativ. Jag längtar efter full fart mot samma mål. Nu sitter vi här och försöker formulera oss. Nu sitter vi här och börjar urskilja något. 

Som inspiration läser jag Carl-Henric Jaktlunds senaste blogginlägg om ”de äldres revolution”. Om hur flera generationer kan få arbeta tillsammans mot ett mål. Jag är så trött på känslan av att vi konkurrerar om utrymme. Jag önskar att vi istället ännu mer levde efter insikten om att skörden är stor men arbetarna få. Istället för ”skörden minskar och arbetarna är för många” som det ofta känns som. 

Och nu sitter jag då här på ett kontor med möjlighet att påverka i just dessa frågor. Är hemma på en plats som jag för 6 år sedan knappt vågade drömma om hade plats för en sån som mig. 

Vad lägger jag min tid på? Lever jag mitt liv fullt ut? Gör jag idag det jag är kallad till att göra? Tar jag tillvara alla tillfällen att njuta av vänner och visa min uppskattning?

Har under en tid gått med känslan av att jag på vissa områden lever i en parentes. Det är när det inte är exakt så som jag önskar, när drömmen går i kras eller när orken inte finns så man struntar i att fylla de lediga timmarna med roligt innehåll. Istället lever jag på som att det just nu mer är att härda ut. Och även om det som ska härdas ut egentligen bara är en liten del av hela vardagen är det lätt att just det projektet tar över känslan för hela den perioden i livet.

En dag slog det mig.

Det är parentesen som är livet. Det är nu när tiden är knapp och mycket vill fånga min uppmärksamhet som jag också ska njuta av vänners närvaro. Det är nu när jag behöver lägga i en extra växel som jag också måste öva mig i att andas, öva mig i de goda rutinerna och de heliga vanorna. Det är inte sen efter att jag bestigit just det här berget. Det kommer ett till berg, en ny grop och en annan omväg. Och det är det som är livet.

Det finns hopp.

Men jag håller på att lära mig att bromsa tidigare.

Den här veckan har takten ökat dramatiskt samtidigt som det fyllts på med saker från olika håll som vill ha min uppmärksamhet. Livet händer och jag skjuter det åt sidan och tänker bara en liten stund till sen ska jag ta in det här som just nu händer.

Men så tänkte jag att. Nä, jag kanske inte ska tänka en liten stund till. Det är kanske just nu då det händer som jag får ta tiden att dra mig undan. För det kommer aldrig komma bra tillfällen. Alltid är det något som är så viktigt.

För någon vecka sedan såg jag ”i don´t know how she does it” och blev liksom sur på att hon inte sa ifrån. Jag tänkte att hon har ju inte ens ett livsviktigt jobb. Men vem kan avgöra vad som är livsviktigt? Och när livet är på spel, vad är det som är viktigt då?

Jag vet att jag har i mina gener att köra på. Vi gör så i min familj och släkt. Det är också något bra, vi är många driftiga personer som får uppleva mycket. Men jag har ju också lovat mig själv att inte bli sådan som inte hinner andas, eller njuta av knopparna på träden eller ta det där samtalet med en god vän.

När livet brister och det smärtar. Då får man ge sig själv tid att trycka på paus. Och det gör jag nu. Paus.

Jag längtar till uppståndelsedagen då jag får fira att livet övervunnit döden. Att det finns hopp i allt det mörka. Hur höstens död varje vår blir till ett hoppfullt liv. Årstiderna som vittnar om det eviga. Det hoppet vilar jag i idag och låter arbeten pågå medan jag sitter bakom en stängd dörr.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.