ADVANCED STYLE.

Jag har hittat min favoritblogg!

Är det något jag inte kan få nog av så är det folk som vågar klä sig som om hela livets glädje bodde i deras klädstil. I Sverige har vi inte särskilt många såna där som bara klär sig av glatta livet. Men jag hoppas de blir fler! Jag försöker inspireras och göra så gott jag kan samtidigt som jag fegar rätt mycket.

På något sätt känns det som att det kommer bli lättare ju äldre jag blir. En av mina stilförebilder är min gammelfarbrors särbo. Hon är en stilfull kvinna som alltid lyckas klä sig snyggt. Det jag gillar med hennes stil är att det är en ganska enkel stil som kombineras med någon detalj som gör det hela unikt. Ofta ett stort smycke inhandlat på någon konstbutik. Sån vill jag också va!!

Den här sidan har hur många bilder som helst på otroligt vackra människor som vågar leva ut allt i sin klädstil. Det är stilfullt och värdigt och samtidigt väldigt frimodigt.

Det är beroendeframkallande.

Åh jag döör!

Jag blir helt lycklig över det här.

Den här underbara outfiten får avsluta denna bloggpost. Modenörden har slagit till igen. Nu ska jag sova.

Salma Said blev i måndags beskjuten av Egyptisk polis med hagelgevär. Här berättar hon om deras kamp och om vad hon varit med om. Om inte textöversättningen startat på en gång tryck på cc i nedre delen av fönstret.

Det här är helt sjukt. Hur kan polis skjuta mot demonstranter med hagelgevär? Tyvärr en vanlig metod i dessa revolutioner. Sprid videon och var med och ta ställning för frihet och fred.

På samma sätt föreställer jag mig att jag kommer fundera den dagen jag blir klar med mitt körkort. Jag har tänkt på det några gånger eftersom jag tror det närmar sig. Hur ska jag våga åka ut själv på vägarna?! Vet jag verkligen hur man gör? Samtidigt kommer det vara en sån otrolig frihetskänsla. Att efter så många år äntligen få styra en bil själv.  Jag får falla tillbaka på vetskapen om att lektioner och prov tillslut gör mig redo att själv köra. Det är inbyggt i systemet, syftet är att jag ska klara mig själv på vägarna.

Men i kyrkan verkar det inte fungera på samma sätt. Här gör man allt för att folk inte ska ta körkort och man tror för allt i världen inte att någon kan klara av att styra skutan själv! Vi har satt vår trygghet i det invanda, tycker inte om förändringar för då blir vi genast hemskt otrygga. En av anledningarna till detta tror jag är för att vi lever i fullständig skräck över vår egen död. Vi är vettskrämda över insikten om att vi en dag kommer dö. Så vettskrämda att vi tar det personligt när man ger mer utrymme åt någon som är yngre än en själv. Ingen vill ta på sig ansvaret som vuxen och gå före, lära den yngre generationen hur man gör när man ska bo själv, för man vill inte inse att dagen kommer då jag inte kommer vara här och se till att saker går rätt till (nu tar jag i, visst finns det sådana exempel men de är tyvärr få).

Samma rädsla för döden ser man i dagens frikyrkosamfund. Vi flyttar runt, bygger om och slår ihop i hopp om att inte dö ut. Vi tror vi löser problemet genom att två utdöende församlingar slås ihop på en ort. Men i själva verket sätter vi bara gemenskapen i respirator. Vi håller så hårt i livet att vi förlorar det.

Idag skriver Sigfrid Deminger  på Dagens debatt sida om att frikyrkligheten inte bar hela vägen. Och jag undrar stilla, var det målet? Mig veterligen har frikyrkligheten aldrig haft som mål att bära, frikyrkligheten har aldrig funnits för sin egen skull. Den föddes ur ett behov. Samma behov finns fortfarande kvar, kyrkan och världen behöver vakna upp över sitt tillstånd. Det finns en hel del vettigt i det Sigfrid Deminger skriver men samtidigt blir jag irriterad. Jag tror det är för att han trycker på vissa känsliga punkter. Jag tror det är oerhört viktigt med vördnaden och delaktigheten och liturgin överlever kulturella förändringar väldigt bra, det är nog därför den tilltalar så många just nu. Vi längtar efter något bestående, något som prövats och burits över generationsgränser. Frikyrkan saknar motstycke och det är en svaghet.

Om vi värdesätter livet i kyrkan, inte kyrkans överlevnad, utan det sprudlande inspirerande livet som skapar rörelse, då får vi inte vara arga över att musikinstrument låses in under perioder! Då får vi inte uppröras över att vi byter bort kyrkbänkarna mot cafébord! Därför att allt som är levande förändras och det måste kyrkan också. Och får man inte tillgång till att vara med och skapa verksamheten utan bara får vara med och ändra ytan på verksamheten så blir verksamheten till slut ytlig och innehållslös. Precis det vi ser på många håll i landet. Ungdomarna förväntas förvalta arvet och bära upp verksamheten som är uppbyggd men man får inte förändra något. Hur förväntar vi oss att någon ska vilja ta över då?!!

Bibeln talar sitt tydliga språk “Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” Matt 10:39 . Att krampaktigt hålla kvar vid hur det var förr då man hade ett överflödande liv skapar inget annat än död. Det är när vi vågar släppa taget som vi finner det verkliga livet. Om vi skulle leva med vissheten om att vi ska dö då skulle vi släppa taget lättare. För då skulle siktet vara inställt på något annat än vår egen överlevnad, nämligen Jesus. Och det är långt mycket mer intressant att arbeta för Honom än för en navelskådande institution!

På ett sätt jag inte blivit innan. I höstas var jag på ett seminarie som SIDA arrangerade. Det handlade om vilken roll internet spelade i dagens händelser t ex den arabiska våren. Det fanns representanter från de olika revolutionerna men även nätaktivister och datanördar. En del tjänstemän från SIDA och andra myndigheter, journalister och så några oklara, som mig till exempel. Jag njöt av att vara där därför att det var otroligt lärorikt. Mycket av det som sades där har gjort mig mer uppmärksam på omvärlden och politiken. Det är mycket som händer i vår värld och vårt land som inte är rättfärdigt. Jag fick också höra en av de unga tjejer som är engagerade i det som händer i Egypten berätta om deras situation. Det tog tag i mig. Men kanske på ett sätt jag inte förväntat mig. Jag blev så berörd av hennes utskällning (hon skällde ut de som bjudit dit henne eftersom de valt att bjuda in en “känd person som kan engelska”, men också därför att hon menade att facebook o twitter inte spelade någon stor roll i revolutionen utan de var endast verktyg). Det som avgjorde revolutionen i Egypten menade hon var att regimen stängde ned internet. Så folk kunde inte längre sitta hemma i sina sköna soffor och ta del av det som hände på deras gator. De var tvungna att själva gå dit ut, och när de gjorde det och såg vad dessa fredliga demonstranter utsattes för var det självklart att engagera sig i kampen.

I tisdags var några av mina vänner i Märsta och demonstrerade i en fråga som vi i Sverige måste ta ställning till. Vi skickar tillbaka människor som flytt för sina liv tillbaka till en högst osäker framtid. De var där och dokumenterade och demonstrerade.

I fredags såg jag på korrespondenterna som handlade om flera revolutioner som inspirerats av den arabiska våren och som använder icke-våld som vapen. Den är framförallt en ung generation som står upp för det som är rätt. En av de som blev intervjuade i programmet säger “De här unga människorna ska forma Indien i framtiden. Det är alltid viktigt att ungdomar engagerar sig i sina hemländer.” Några timmar senare såg jag en annan dokumentär nämligen det om folkets revolution i Bahrain. Ett rop i mörkret heter den dokumentären och man får följa revolutionen där på nära håll. Man ser hur folket som ännu inte är engagerade blir chockade och upprörda över hur regimen behandlar sina medborgare i deras fredliga demonstration.

Det är inspirerande att se dessa rörelser som vaknar till liv runt om i hela världen. Det känns som om världen håller på att vakna och det är genom den yngre generationen det sker. De ställer sig upp, använder de verktyg som de kan bäst och organiserar sig på nya sätt. Överallt är det  frihet som står högt i kurs och Gandhi är den stora förebilden. Vi vaknar upp inte bara för situationen i våra hemländer under i vår värld. Den yngre generationen är mer än någon annan generation världsmedborgare, internet har gjort oss gränslösa.

Och så idag blev den röda tråden självklar, iallafall för mig. Den rörelse som inspirerat mig mer än någon annan för mitt liv är 24-7 bönerörelsen. Jag var med om dess början och har sen dess inspirerats oerhört mycket av den. Jag har aldrig riktigt varit engagerad i själva rörelsen, men jag har tagit del av den och inspirerats av den. En av ledarna för denna rörelse heter Pete Greig och han fick en dag en vision. Den här visionen har jag kunnat utantill. Den har jag fortfarande delar av uppsatt på väggen och den utgör fortfarande en grund för den livsstil jag valt att leva.

Den talar om en armé av unga människor “you see bones, i see an army” ord hämtade ur Hesekiel 37:1-14. Jag är kanske lite för entusiastisk men jag tycker det är uppenbart vad som händer världen över. Gud är alltid i rörelse och Han ger alltid väckelse. Men det som händer nu är någon slags uppvaknande över världens tillstånd och inte bara det, människor reser sig upp för det de tror är rätt. Här har vi i kyrkan en utmaning, att ryckas med i kampen för en värld som inte styrs av egoism och kortsiktigt tänkande utan genomsyras av rättvisa och frihet. Vi har ett ansvar att ryckas med i kampen, men inte profitera på den, inte tro att kampen i sig frälser, inte måla världen svart och vit, inte ta över kampen. Men ryckas med, stå med, med öppna armar och ropa ut till den Högste att Han ska väcka oss var och en från vår bekvämlighet så att vi kan bli verktyg i Hans händer. Här har vi möjligheten att på ett konkret sätt stå upp för Guds rikes principer.

Det enda mellansnack hon höll handlade om vikten av att bli hel. Det fanns en del saker att önska när konserten var slut men eftersmaken var god och den sitter i fortfarande. Jag tänkte inte ge någon recension av konsertupplevelsen det finns det andra som kan göra bättre. Men det var en värdefull upplevelse.

Älskar hennes sätt att klä sig.

Hon blandar stilar kors och tvärs och använder ofta stora smycken.

Och så är hon bara otroligt vacker. Hela hon.

Det sägs att Lauryn Hill är lite divig och att hon inte bjuder på sig själv hur som helst. Jag tänker att det är rätt sunt i den bransch hon befinner sig i. Ofta drivs folk av bekräftelsebehov i sin kreativitet. Man testar nya gränser och gör nästan vad som helst för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Så upplever jag inte Lauryn Hill. Snarare upplever jag henne som en person som värdesätter sin integritet och som jobbat mycket med sig själv. Det fina är också att hon lämnar ut sig till sin publik men på ett värdigt sätt, på ett inspirerande och uppmanande sätt.

Och trots att internationella organisationer och FN-organ avråder länder från att skicka tillbaka flyktingar till Irak så har Sverige fortsatt.

Ikväll händer det igen. Jag har vänner som är där för att stå upp för dessa utsatta människor. Och jag ska försöka (om tekniken vill) sända live från blockaden. En kan inte göra allt, men tillsammans kan vi skapa förändring. Var med och bli engagerad du med. På det sätt du kan just nu.

Gå in här så kan du följa hela sändningen!

Så fort du bestämt dig för att tro på Gud blir du direkt kallad till att bli efterföljare. Det är en heltidstjänst som dessutom kräver allt även av din fritid. Du kan inte ta semester. Men du kommer få vara med om en hel del äventyr!

Detta innebär en hel del förändringar om du är van att bestämma själv om allt möjligt. Men du kommer aldrig mer behöva vara ensam.

Under min studietid var det lätt att hamna i grubblerier kring vad det var för uppgifter som Gud hade tänkt för mig. I min vildaste fantasi kunde jag inte komma på något. Jag var på ett mentalt ställe där jag inte trodde Gud ville använda mig. Trots att det var min enda plan.
Sen dess har jag landat i en större visshet om vem Gud är och vad Han faktiskt säger. Skörden är stor men arbetarna få. Längtar jag efter att bli använd så kommer jag också att bli det.

Men det är inte ofta som funderingarna kring livet hamnar på den nivån. Väldigt ofta är det så att vi inte riktigt tror att Gud vill använda oss i vanliga yrken. Vi tror bara att folk som har kallelser hamnar på tjänster inom kyrkan. Och att man måste känna en särskilt speciell kallelsekänsla. Helst ska det stå med eldbokstäver på väggen.

Men så är det inte. Gud vill att du ska arbeta för Honom även på vanliga “Svensson” jobb. Framförallt så vill Han att du använder de gåvor Han gett dig. Du kanske har kapacitet att bli hjärnkirurg! Och det är inte så att verktygen du använder i ditt yrke är kristna. Men du kan få vara ett verktyg där. Du kan inte heller ta ledigt från din uppgift när du är på ditt “jobb” att vara efterföljare tvingar dig till att stå upp för Guds rike även där. Det kan bli obekvämt. Men du kan få vara med om under!

Kan bli så trött på kristna som inte vet vad de ska göra med sitt liv. I tristess köper de konsumtionslivet och statusjakten för något måste ju driva en framåt. Och man faller offer för vindar som blåser än hit och än dit och tror att Gud övergett dem så fort de möter en motgång.

Jag må vara gammaldags. Men jag förvaltar ett väckelsearv.

Man får ta till olika knep för att överleva en sån tid. Och det har för mig fungerat väldigt bra. Jag övar mig i nya goda rutiner. Jag har också några praktiska saker jag tagit till.

Jag inreder mitt hem med vårvinter.

Hemma trivs jag hemskt bra. Sen jul har jag fått en riktigt skön känsla varje gång jag kommer hem. Det känns inte som pågående projekt utan som hem.

På jobbet har jag också gjort om. Jag har gjort mig hemmastadd på mitt nya kontor.

Jag samlar på mig saker som skapar en trivsam miljö.

Och efter jobbet har jag haft ork och tid för fika. Det här året har börjat väldigt bra. Jag har en känsla att det kommer fortsätta så!

Det har varit så inspirerande att jag ville dela dem med er.

Tom Wright håller undervisning om karaktär och dygd. Om den så kallade helgelsen och vad det innebär. Otroligt bra!

Och här är länken till Mision Papua. Filmen om missionärer som gett hela sitt liv för att sprida budskapet om Jesus. Det är också otroligt starkt att den visats på svt flera gånger senaste halvåret. För det är en otroligt stark dokumentär. Anders Olsson en missionär som är med i dokumentären och vän till min familj talar så otroligt modigt och starkt om sin tro på Gud. Om hur har “bråkat på Gud” i samband med att han förlorade sin fru på missionsfältet. Det är utmanande och det fyller mig med ännu mer övertygelse om vad mitt liv handlar om.

Mission Papua – Dokumentär | svt.se.

Under gudstjänsten idag blev jag påmind under lovsången om en annan god vän. Han har varit med mig ännu längre och varit så nära att det gjort ont. När jag gått igenom de tuffaste av tider så har Han funnits där vid min sida. Aldrig vikit av. Och trots att jag varit dålig på att hålla kontakt ibland har Han alltid stått kvar där. Och väntat in mig. Lovsången lyder “ära till ditt namn när du ger av ditt överflöd, när din frid kommer över mig ära till ditt namn… ära till ditt namn på de vägar jag ej förstår genom öken och ödemark ära till ditt namn”. När jag sjöng den idag blev jag påmind om hur just den sången fått vara ett ledmotiv i mitt liv.  Under tiden jag bodde i Umeå sjöng vi den mycket i min församling, vineyard. Vi sjöng den nästan varje söndag under en period då jag gick igenom riktigt jobbiga stunder. Det var mycket som såg så mörkt ut för mig då men jag bestämde mig för att ställa mig och räcka upp händerna mitt i det och ge Gud äran. Oavsett hur mitt liv såg ut eller skulle bli. Den sången har sedan följt med till Örebro och även här fått vara en kampsång under tider då allt rasat. Och nu när jag mår bra och mitt liv ger mig fler och fler områden att glädjas åt blir sången till en hyllning, det är nu jag verkligen kan klämma i från tårna i “när du ger av ditt överflöd” och ändå alltid hamra in “ära till ditt namn”. För det är inte jag ett endaste dugg som fått mitt liv att vara det det är. Allt jag är och allt jag är med om är bara nåd. Han älskade mig först.

Många tappar tron när det blir motigt i livet. Det verkar inte spela någon roll vad det är för motgång man är med om. Och kanske är det för att vi är ovana att prata om det svåra och ge bra beskrivningar på hur Gud finns med även där. För mig har Gud ofta varit en trygg vägg som jag har kunnat luta mig mot. Men allra mest har Han definierat den verklighet jag vill tillhöra de gånger mitt liv inte går ihop. Då är det Guds verklighet som blir mitt alternativ. Jag väljer att se på mitt liv och på mig med Hans ögon och då får jag nytt perspektiv. Även om jag fortfarande måste uthärda smärtan och sorgen och  bearbeta sakerna klart i mig så har jag fått ny kraft och nytt hopp om att det finns en utväg. Det finns inget mer terapeutiskt än att tillhöra Gud. För Han ser på oss med sån enorm kärlek och Han har skapat oss hela och vackra. Han ser den versionen när vi är brutna och fast i vår världs trasighet.

Idag bar jag hem min tavla från församlingslokalen. Och jag blev så stolt över att hålla den i min famn på vägen hem. Det här är mitt liv. Gud har visat mig så mycket nåd. Och jag är ett bevis på att Hans nåd även finns för dig. Det finns ett hav av kärlek, ett universum av möjligheter. Gud slösar inte på människors längtan. Han vill ha just dig.