yosofine

Det handlar inte om mig

Jag har varit datorlös i några dagar vilket gett mig mer tid åt annat. Det är både frigörande och frustrerande. Jobbigt att inte ha denna dator och internet att fly till. Samtidigt bra och nyttigt att tvingas möta mina egna tankar.

Jag har tänkt en del på sistone om människans relation till Gud. Vi tenderar ofta att tro att det handlar om oss. Att världen och livet är om oss, vi står i centrum. Detta gör att vi ofta vill ha en förklaring till varför vi drabbas av olika saker.

Men min relation till Gud och Hans närhet har egentligen inte så mycket med mig att göra. Han finns där vid min sida oavsett hur stor tro jag har för att Han verkligen gör det. Allestädes närvarande. Alltså det spelar egentligen ingen roll om jag tror att Han finns där. Han gör det iallafall, trofast. Det är så oerhört coolt tycker jag. Jag är uppvuxen i ett sammanhang där mitt liv och min livsstil påverkar min relation med Gud. Det har präglat mig och mitt sätt att se på livet. Det har gjort mig rädd för det okända och fått mig att söka efter någon att skylla på i olika situationer eller att undvika vissa saker på grund av att det är "fel". Det är som att man tror att Guds närvaro eller kärlek till mig försvinner om jag gör något som är "fel". Men är det verkligen så?

Jag har kommit fram till att det inte kan vara det det handlar om. Guds närvaro kan inte vara så skör att Han inte klarar av felsteg och dåliga vanor. Guds kärlek måste vara större än att Han förskjuter mig över en snubbling. Poängen med att jag ska ha en speciell livsstil handlar snarare om något annat. Det handlar om hur jag relaterar till andra människor och hur jag relaterar till mig själv i vetskapen om min livsstil. Det handlar alltså mer om hur mina handlingar påverkar min självbild och min relation till omvärlden än vad det handlar om att jag sårar Gud.

Vi behöver ofta förklara vår livssituation och det som händer utifrån någon slags ödesberättelse. Vi vill ha någon att skylla på. Men jag tror vi gör fel när vi möter livet på det sättet. Jag tror det är fel därför att jag inte tror att det alltid finns en mening bakom det som händer. Det kanske bara händer. Gud spelar större roll i att ge oss styrka att möta svårigheterna än att det är Han som är orsaken till dem. Om vi skulle se det så skulle livet innehålla mindre fiender och vi skulle våga möta större utmaningar. Varför? Jo just därför att vi har Gud vid vår sida.

Jag menar däremot inte att det inte finns mirakler eller att vi inte kan be om under. Men i vissa fall behöver vi kanske be mer om styrka att hantera situationen än att be att den bara försvinner.

Annonser
This entry was published on 30 september, 2008 at 22:46 and is filed under Ledarskap. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: