yosofine

Jag är inte klar, arbete pågår

Tack Herre för solen som lyser upp min dag. Utan den visste jag inte riktning.

Vissa dagar eller perioder känns allt konstigt. Kroppen är inte riktigt med, det gör ont och känns konstigt och hjärnan stretar emot. Hjärtat bultar och tankar kommer om att jag inte är värd något. Det blir en hopplöshet som lägger sig över mig och jag finner ingen utväg. Det är som att någon stängt in mig i ett uppochnedvänt glas och luften håller på att ta slut. När det är nära till sista andetaget lyfter någon på glaset i hånskratt, de har mig i sitt våld.

Jag vet att jag är starkare än så och jag vet att Gud är god och att ingenting är omöjligt för Honom. Men vissa dagar biter inte den kunskapen på min verklighet som jag befinner mig i. Det enda som hjälper då är att kura ihop och tänka alla tråkiga tankar på en gång så jag får gråta en stund. Efter det brukar det kunna släppa. Eller så lägger jag mig sorgtyngd. Mitt hjärta bär på så många sorger, både personliga och världsvida. Jag sörjer alla barn som inte har föräldrar som älskar dem och vill deras bästa. Jag sörjer alla egoistiska tjänstemän som gör affärer som om det inte finns någon morgondag. Jag sörjer skolor som inte förmår att stoppa mobbing. Jag sörjer tonåringar som inte ser någon väg ut och som istället agerar ut sin ilska på allt och alla men mest mot sig själva.

Men jag har också egna sår som måste sörjas och bearbetas. En del kommer alltid att finnas där. Jag har alltid varit sådan så jag tror inte det är något speciellt egentligen. Eller jag vet att en del har med vissa saker att göra. Men en del av den sorg jag bär på är medfödd den finns där och får mig att tänka annorlunda. Jag vill inte ens försöka tänka som andra för det utestänger sorgen. Jag har lärt mig uppskatta den. Den ger mig en verklig bild av livet och det vill jag inte vara utan. Jag tror inte att ett liv ska vara utan sorg lika lite som den ska vara utan glädje.

Jag har en inre press på mig att göra mer än jag fömår. Då blir dessa dagar än tyngre eftersom jag inte hinner eller orkar allt det jag egentligen borde göra om jag skulle vara en riktig människa. Istället blir jag skamtyngd och ber om ursäkt för min exitens. Såna här dagar måste jag börja väldigt grundläggande och förklara för mig själv att jag är en vanlig människa som alla andra som gör sitt bästa. Men det som är mest effektivt är att tvinga mig ut i naturen för där är det så självklart att jag är en del av något som hela tiden pågår som hela tiden växer och som aldrig aldrig någonsin blir helt klart.

Annonser
This entry was published on 14 oktober, 2008 at 11:54 and is filed under Ledarskap. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: