yosofine

saknad gemenskap

Läste just Rikards blogginlägg  och kände ett sting i hjärtat. Jag saknar faktiskt församlingsgemenskapen. Men inte den där söndagförmiddagsgemenskapen som består i att hälsa på folk genom att skaka hand och sedan åka hem till söndagsmiddagen. Jag saknar att ha en gemenskap med människor i olika åldrar. En gemenskap som sträcker sig över alla dagar i veckan, där livet delas. Jag saknar att ha någon annan människas barn i knät som på grund av gemenskapen känner sig lika trygg i mitt knä som i mammas. Jag saknar att ha någon äldre att samtala med om viktiga frågor i livet. Jag saknar att känna mig så hemma hos någon annan att jag kan duka fram eftersom jag vet var allt står. Jag saknar att ha en gemenskap att relatera till, att tillhöra.

Men jag är trött på att söka sådan gemenskap och bli beskviken gång på gång på grund av att verksamheten blivit viktigare än gemenskapen. Jag struntar i verksamheten den är perifer i sammanhanget. Mendet jag tror är livsviktigt för människor är de här nära relationerna. För där har man tid att vara sig själv, helt ärlig utan skyddsmask.

Annonser
This entry was published on 15 januari, 2009 at 23:36 and is filed under Ledarskap. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: