yosofine

enheten i Kristus

Ok jag vet att jag skrivit att jag slutat hoppa in i debatter, och jag vet inte om detta är att hoppa in. Men jag ville skriva hur jag tänker kring det här med enheten i Kristus.

Jag försöker att inte läsa för mycket av alla debattinlägg och sådant eftersom jag bara i onödan blir så upprörd eller ledsen. Däremot finns det några bloggar jag har koll på eftersom de ofta ger mig ny inspiration och vägledning i mina egna funderingar. Jaktlund har lagt upp en intervju med U Ekman som på ett ganska öppet vis förklarar hur han tänker kring frågan. Jonas M har även han lämnat inlägg om debatten och framför en del viktiga frågor angående vilken typ av enhet det är frågan om.

Jag har nog välsignats med en väldigt generös syn på den kristna familjen. Trots att jag är uppvuxen i en församling där man ansåg att det bara var vi som hade sanningen. Trots att jag är uppvuxen med att tänka att de som är döpta i Svenska Kyrkan abolut inte är kristna eftersom de praktiserar annat dop. Trots detta så har jag även erfarenhet av att i unga år få dela min tro med människor från andra traditioner. Som ung tonåring skickade mina föräldrar mig på läger eftersom de ansåg det viktigt att jag kom utanför mitt sammanhang och lärde känna människor på egen hand. Det var framförallt ett läger som präglat mig väldigt mycket. Det heter Team Evangelisation och bestod då av ett stort läger med flera hundra deltagande som alla var indelade i olika grupper. Man kunde välja vilken prägel gruppen skulle ha, om man ville spela teater, musik eller ha en vanlig grupp. Sedan bestod lägret av att bygga gemenskap i gruppen för att sedan dela det kristna budskapet i en särskild stad. För varje läger flyttade man till ny stad och det var tydligt att alla församlingar i staden skulle finnas med i arbetet. Det var redan i själva konceptet nödvändigt att det fanns en gemenskap över samfundsgränserna. Detta gjorde att det var alla möjliga kristna som deltog i lägret. Jag som pingstvän kunde därför råka bli vän med en tjej från Svenska Kyrkan. Mötena på lägret var sedan präglat av de olika församlingarnas medverkan vilket skapade intressant mångfald. Alla samlades kring en sak, att göra Kristus känd och efterföljd på ett eller annat sätt.

När jag blev äldre och ville fortsätta studera teologi blev första valet PTS främst eftersom jag kände vänner som gick där och hade naturliga kontakter till lärare. Men efter ett år orkade jag inte längre. Jag blev "bråkstaken" eftersom jag hela tiden ifrågasatte den trångsynthet som fanns i eleverna. Jag hade ju för längesedan insett att det fanns kristna (sk. efterföljare) även i andra samfund och kunde för allt i världen inte sitta tyst när andra påstod något annat. Jag mådde dåligt av hur trångt det blev och jag kände enorm press på mig själv. Kanske var jag omogen sammanhanget, kanske hade jag vuxit ur det? Det gick inte att fortsätta mina studier.

Så efter ett års uppehåll flyttade jag till Umeå och började läsa på Universitetet. Det är nog det bästa jag gjort i mitt liv. Nu var jag tvungen att på allvar ifrågasätta den teologi jag själv hade. Vad är det jag tror på och vilka konsekvenser får det för de relationer jag har med klasskompisarna? På vilket sätt kan man ha gemenskap när man inte delar grundläggande värderingar? Men framförallt så präglades tiden av en förundran över hur min egen tro fördjupades och berikades av diskussioner med troende från andra traditioner. Jag upptäckte vilken värme och vilket djup som fanns i den  Lutherska traditionen. Efter mina år på Universitetet har min tro fördjupats och stärkts och jag tror att jag blivit lite visare.

Det jag framförallt vill lyfta upp är att relationer till människor påverkar på gott och ont. Jag är medveten att det är lättare att ändra ståndpunkt när ens bästis, maka/make eller ens barn har annan åsikt i en fråga. Men så har ju även historien visat oss att det kanske ibland varit positivt att vi så lätt ändrar oss när vi hamnar i relation med en oliktänkare. Hur som helst så tror jag att det är berikande och nyttigt att våga möta och bli vän med en person av en annan åsikt. Inte för att vi har en person vi kan omvända utan för att vi kan få en annan synvinkel på en fråga. Jag tror det är oerhört viktigt att vi tillåter olikheterna. Och att vi tillåter oss att tänka olika men ändå kunna ha en gemenskap. Det krävs lite mod och det krävs att vi tänkt igenom vår egen tro eftersom vi annars i relationen lätt känner oss hotade och ifrågasatta. Men du vinner övertygelse i din tro och stolhet över att du vet vad du tror på. När vi äger denna stolthet är det inte heller problematiskt att prata om den i andra sammanhang som i skolan eller på jobbet. Eftersom jag är van att bli ifrågasatt kan jag ta kluriga frågor. 

Jag vill inte äga en sanning men jag vill leva ut den version jag tror på. Jag vill inte lova att jag alltid kommer tycka likadant, jag tror att jag som människa hela tiden är på väg. Det finns bara en tid och en plats där alla frågor kommer få sina svar och det är efter jordelivets dagar.

Annonser
This entry was published on 16 januari, 2009 at 18:47 and is filed under Ledarskap. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: