yosofine

jag har gått vidare

Jag får ofta frågor och hamnar i diskussioner om huruvida man bör lägga sitt driv och sin längtan i en existerande församling eller om man ska lämna dessa och istället starta något nytt. Jag anser att det inte bör finnas någon motsatsrelation dem emellan. För båda behövs, men det som framförallt behövs är levande gemenskaper och församlingar. Det som behövs är enskilda människor som aktivt lever ut sin tro och samtidigt finns mitt i samhället där alla andra är. Jag är trött på att kyrkan ska vara en motsatskultur, något avståndstagande som bara gör de kristna mer alienerade.

Jag har själv under flera år levt med tanken och drömmen att förändra det gamla inifrån. Men så möter jag, "vem gav dig rätten till den åsikten?" "hur väl känner du oss för att komma och kritisera?".  Nu har jag kanske inte fått sådana kommentarer rakt i fejjan men inte långt ifrån. Och det handlar inte om att jag känner mig nedslagen. Men jag kände nog att de har rätt på sätt och vis. Eller så är det att jag inte trodde nog på mig själv. Men vem har egentligen rätt att komma till ett sammanhang och försöka förändra? Vem har rätt att tvinga fram något som folk inte är mogna för eller villiga till? Blir inte risken att det är mina idéer som krampaktigt ska fram och min stolthet som kommer på skam om det blir fel? Jag är inte ute efter att stoltsera med mina ideér. Jag är inte ute efter att bli en ny megastjärna på frikyrkohimlen. Jag vill bara leva ett enkelt liv i en gemenskap som aktivt tar ställning för sin tro.

Till slut kände jag mig trött. Jag orkade inte stångas mot medelåldersmän (sorry men det är ofta just dem som sitter ivägen). Jag orkade inte vara den unga tjejen från ingenstans som skulle diskutera och ifrågasätta. Jag ville bara gå vidare.

Så det är det jag har gjort. Jag drömmer fortfarande om ett uppvaknande i de etablerade församlingarna. Men jag tror att Gud kommer ta hand om det när tiden är mogen. Men tills dess vill jag leva och arbeta i ett sammanhang som är präglat av livet med Kristus. Som andas Jesu moral och som ständigt söker sig ut för att berätta för andra om vilken Gud vi har.

Jag kom fram till den här slutsatsen sist när vi diskuterade hemma hos mampap. Om det tar 20 år för några personer att stånga sig till en förändring i sin församling. Om dessa personer i 20 år har ägnat sin tid och sitt engagemang på att förändra församlingen. Hur många människor har då inte gått miste om att få evangeliet berättat för sig? Hur många generationer ska vi gå miste om innan vi inser att vi inte har hur mycket tid som helst på oss?

Annonser
This entry was published on 19 januari, 2009 at 22:25 and is filed under Ledarskap. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: