yosofine

finns det någon sensmoral?

Ja det gör det faktiskt. I det föregående inlägget skrev jag om att jag accepterade smärtan och vad den gjorde med mig igår. Jag lät det förbli så och struntade i att det fanns hjälp att få. Men jag tror det är just där det sitter. Om man inte tror eller förstår att det är ett problem som man kan lösa, så söker man inte hjälp för det. Då är det bara som det är och det finns ingen utväg.

När det gäller migrän finns det ju uppenbara resurser att ta till när den attackerar. Värre är det med depression, ångest, tråkighet och dåliga relationer.

Det är som att vi har en benägenhet att acceptera situationer bara för att vi är vana vid dem. En vana blir tillslut en trygghet hur dumt det än kan låta att vara trygg i att man går med ständig värk eller vad det kan vara. Det sätter sig i vår identitet. Till slut är det så här vi är och det kan man ju inte ändra på. Till slut är det så här livet blev, det är bara att tacka och ta emot.

Men det är något jag inte håller med om. Vi har en inneboende kraft att förändra vår situation. Vi själva besitter en enorm skaparkraft och överlevnadsinstinkt. Den kan ibland skydda oss på fel sätt därför att vi lärt den larma vid fel situationer. Men det kan också vara så att vi tolkar larmet på fel sätt. Det ska till äkta dödsskräck för att vissa ska förstå att de faktiskt kan förändra sitt liv. Det är inte sällan man hör om människor som varit nära döden och överlevt och därefter gör helomvändning i sitt liv, byter jobb, flyttar, klipper sig och gör om. Men det måste inte till död för att det ska bli liv. Inte i den här frågan.

Det här handlar om inre mognad. Att acceptera ett inre arbete som tar tid, gör ont, är drygt och påfrestande. Det är inte förrän på andra sidan man helt och fullt kan säga att det har varit värt allt. Jag var på en föreläsning med Lugna Gatan för någon vecka sedan. Efter att ha hört om en av föreläsarnas liv säger hon, trots allt jag varit med om, skulle jag få chans att göra om skulle jag göra exakt samma sak. Bara för att det har lett mig till den jag är idag och till det här jobbet.

Det är detta som är det mest fantastiska tycker jag. För det är i vår ökenvandring som vi formas till dem vi är. Det är i öknen vi lär oss av våra dåliga egenskaper, hemska erfarenheter och allt det där. Och det är där de blir till guldkorn i din skattkista. Den värstaste värsta upplevelsen kan bli en rik erfarenhet som du har användning för resten av ditt liv. Det är inte så att vi ska gömma misstag och hemskheter. Vi måste möta dem, acceptera att de har hänt och sedan gå vidare.

Du börjar vandringen genom att säga "bring it on" och fortsätter genom att säga "jag är inte rädd jag kan…" möt din rädsla med nyfiken ilska och utmana dig själv.

Annonser
This entry was published on 2 april, 2009 at 12:35 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: