yosofine

och livet går vidare för den som har mat att äta och ett hem att stänga in sig i

Är det inte konstigt hur uppslukade vi kan bli av vår egen värld att vi glömmer bort hur himla sjukt det är på andra delar av jordklotet? Vi är så uppslukade av vår lilla värld att vi tappar bort perspektiv och förnuft. För hur ska vi annars försvara oss? Hur kan vi slänga så mycket duglig mat pga en datumstämpel när människor i andra delar av världen äter den mat de hittar på sopbergen? Hur kan vi välja att svälta oss här pga utseendefixering när flera tusen svälter ihjäl på grund av brist på mat varje vecka? Och visst är det så att våra egna liv upptar väldigt stor del av vår existens, vi har ett hektiskt schema som vi måste hinna med för att hålla våra liv flytande. Man menar att vi inte hinner eller att vi inte har råd.

Men hur kan vi inte prioritera medmänskligheten? Och måste det vara så svårt att göra det till en vana att bry sig om andra? Till stor del tror jag det har med okunskap att göra. För när man väl vet så finns det ingen återvändo. Då gör man vad man kan, om än något litet. För VI KAN faktiskt ändra på situationen. Det krävs bara att vi vill och bryr oss. Det absolut minsta du kan göra för den fattigare befolkningen av jorden är att köpa rättvisemärkta produkter. Nej det är inte helt garanterat felfritt det heller, men det är helt klart långt mycket bättre än den industri som bara lever på att göra sig rik på andras bekostnad. Rättvisemärkt har iallafall som ambition att ge bra lön, ha bra arbetsförhållanden, tänka på miljön och hjälpa familjerna att skicka sina barn till skolan. Det är ett sjukt bra sätt att göra liten skillnad. För mat ska du ju ändå handla och om du slutade slänga så mycket som 20% av den mat du köper så har du helt klart råd att köpa de lite dyrare rättvisa produkterna.

Bjuder på en sångtext från ett grymt band som heter Edison Glass 


Children in the street…
Children in the street…
There’s more than enough to feed this world
We close our eyes and choke on opulence
Climb the hill of suffering
Walk the road of change, we can
(Will anyone ever care)
(About anyone besides themselves?)
We are the slaves of humanity
Forget about what we need
It’s only what we think we need
We are the cursed of the human race
Even though we have it all
All we want is that bigger place
"Don’t close your eyes, we won’t be ignored
Don’t turn away, we won’t go away"
We are the slaves of humanity
Forget about what we need
It’s only what we think we need
We are the cursed of the human race
Even though we have it all
All we want is that bigger place
We are the slaves of humanity
Forget about what we need
Will anyone ever care?

-Edison Glass


Annonser
This entry was published on 28 april, 2009 at 14:03 and is filed under ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: