yosofine

att tampas med ett släktdrag

Jag hatar känslan av inte känna att man kan slappna av. Därför att jag egentligen borde göra något vettigt. Jag hatar att det enda som kan få mig riktigt behaglig i kroppen är antingen när jag har folk över eller när jag är sjuk (om jag inte jobbar). För är jag sjuk så får jag göra ingenting. Och har jag besök så är jag ju värdinna. Men annars typ en helt vanlig måndag då almenackan är blank på grund av att jag inte arbetar heltid. Så blir jag helt stirrig. Jag måste ha ett projekt. Jag börjar tänka att det bästa vore om jag alltid hade ett jobb, jag borde skaffa ett heltids tråk jobb så jag gör någon nytta. För det räknas ju liksom inte att jag gör nytta fast på oregelbundna tider.

Åh hatar att känna att jag borde ha en stickning i handen när jag surfar och läser roliga bloggar. Jag har så många stickade småsaker som jag inte vet vad jag ska göra av dem.

Och jag inser ju att det här inte kommer från mig själv. Jag ser ju att det här beteendet finns i min familj. Det flödar i en hel släkt och får dem aldrig att slå sig till ro.

Hur bryter man en sån fortplantad effektivitetsångest? Eller ska jag vara glad över den eftersom att den ofta leder mig till att göra saker och vara kreativ? Är det kanske denna effektivitetsångest som gör att jag har gjort så mkt roligt? Som gör att jag är kreativ? Och i så fall är det något bra att ha även om det är störigt?

Ibland tänker jag att det blir bättre när jag blir äldre, och jag börjar redan känna av det. Fast inte när det kommer till effektivitetsångesten. Där är det på lika mycket. Sen tänker jag att det kommer bli bättre när jag får barn. Men tänk om det inte blir det? Tänk om det blir så att jag måste vara effektiv hela tiden och det leder till att jag aldrig är med mina barn? Det går ju emot allt jag tror på.

Det störiga är också att när jag har saker att göra som inte är jobb eller sånt som brådskar så kan jag dra ut på det en evighet bara för att jag inte får lust till att göra det. Effektivitetsångesten gör att jag inte får saker gjorda för jag blir trött o opepp. Jag kommer inte igång rent mentalt.

Att lära känna sig själv är inte alltid så kul. Att inse att man kanske får leva med vissa saker, tampas med dem. Hela livet. Jag vet inte om det här är något Gud ska befria mig ifrån. Däremot måste jag hitta ett vettigt sätt att möta denna känsla på. Jag vet ju i grunden att jag är älskad som jag är. Att jag är värd att ta det lugnt ibland. Att jag inte måste vara produktiv jämt. Det här året jobbar jag mkt med det. Att lära mig själv att bara vara. Njuta av solen där ute, ha så pass mkt ro att jag kan unna mig en solskenspromenad.

Har du något släktdrag eller en sida hos dig själv som du insett att du måste lära dig leva med? Berätta!

Annonser
This entry was published on 25 januari, 2010 at 11:49 and is filed under mitt skapande. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: