yosofine

du tysta du glädjerika sköna

Och solen fläktar mitt svettiga ansikte när jag går längs med landsvägen som är en del av mitt promenadstråk. Det kommer vindpustar fulla av frön och blomblad som sprids ut över fälten. Jag älskar lukten av kobajs blandat med jord, gräs och nässlor. Den doften, för jag måste nog kalla den det, har en egen plats i min minnesbank. Om det är från de gånger vi på sommaren bodde i kusinernas sommarstuga på öland vid en bondgård. Eller om det är från mina långa cykelturer hemma, det vet jag inte. Men det är förknippat med sköna känslor i kroppen och jag slungas tillbaka till ett tillstånd inom mig där så mycket fortfarande var så okänt. Längs vägen växer hundkex och buskarna blommar i starkt doftande hägg. Gässen ligger lata i gräset och längre bort betar kossorna.

Det hörs bara enstaka bilar på vägen längre bort. De stör inte så värst mycket. För där ute på de öppna fälten känns det som att livet står stilla. Samtidigt som det rusar fram. Allt pågår hela tiden och samtidigt är det bara varande. Det är arbete och vila på samma gång.

Jag tar med mig känslan jag får där ute och lever på den iallafall i några timmar.

Det är försommar och det finns mycket i livet att vara glad för.

Annonser
This entry was published on 6 juni, 2010 at 15:54 and is filed under ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: