yosofine

mitt eviga hopp

Jag får ibland höra att jag är stark. Att jag gör det här bra, det jag går igenom. Och ibland känns det som om man tror att det är något speciellt med mig som gör att just jag är så väldigt stark.

Men så är det inte.

I lördagskväll satt jag och pratade med mina föräldrar om livets omständigheter. Och de berättade om alla turer när vi som familj skulle åka som missionärer till Liberia. Hur mycket som strulat på exakt alla områden. Hur saker som än idag river upp sår och gör ont i mina föräldrar. Hur vänner och ledare betedde sig. Hur saker inte föll på plats medan andra gjorde det helt och hållet. När vi sen återvände från Liberia efter 3 år kände både pappa och mamma att det de var med om innan de reste ut var en förberedelse inför det som väntade dem på missionsstationen. Hade de inte gått igenom allt det där innan hade de troligtvis inte klarat perioden lika bra som de gjorde. Och de kunde se hur Gud varit med dem och de kunde känna tacksamhet, trots allt.

Jag är helt övertygad om att mina föräldrars liv med Gud har präglat mig och mina syskon. Och då framförallt det att alltid i allt lägga livet i Guds händer.

Som tonåring var jag väldigt ensam. Jag hade ingen jag kunde prata med om de verkliga sakerna, dem bar jag på själv. Min enda tillflykt och nära vän var Jesus. Jag hade så många stunder när det var så verkligt. Att mitt enda hopp i livet på alla områden är Jesus. Det var påtagligt. Och jag kände tacksamhet över att Han brydde sig om lilla mig.

Det här har blivit ett beroende. Jag är fullständigt beroende av hoppet som jag har i Jesus. Annars klarar jag mig inte. Men detta beroende gör också att jag vet bättre. Jag vet bättre än att falla in i bitterhet, klagan eller hopplöshet. Jag vet bättre än att skita i allt och bara fly (även om jag ibland önskar jag kunde göra det).

Därför att jag vet att Jesus är på riktigt. Han lever i mig och leder mig vidare. Jag har lärt känna Jesus och kraften av Hans uppståndelse, iallafall en bit av den. Jag förstår vad det betyder i just mitt liv i de saker jag kämpar med och brinner för.

Så nej, jag är inte stark. Om det är något jag är så är det smärtsamt medveten om hur svag och hopplös jag är. Jag klarar inte det här. Och istället för att bära denna hemska insikt hela tiden mot hopplöshetens hav så ger jag den till Jesus. Min styrka ligger i att jag ger allt till Gud. Han är min ständiga tillflykt.

Farfar gav mig ett bibelord strax innan jag blev sjukskriven för 7 år sedan. Det har sedan dess varit till tröst och vägledning. Och handlar om just det här.

Ps. 84:5-8 ” Saliga är de som bor i ditt hus, de lovar dig ständigt. Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar för sitt hjärta. När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor och höstregnet höljer dem med vägsinelser. De går från kraft till kraft, de träder fram inför Gud på Sion.”

Annonser
This entry was published on 26 juli, 2010 at 13:44 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: