yosofine

om tacksamhetens ursprung

Det finns två personer som betytt oerhört mycket för mig och mitt andliga liv. Den ena är min Farfar, honom har jag skrivit om förut här. Den andra personen vars Gudsliv inspirerat mig var min Mormors.

Min Mormor var märkt av livets trasighet och att saker inte alltid blir som det är tänkt. Hon fick bära med sig den skulden hela livet. Skulden över att vara trasig och låta det komma till offentligheten. Och på den tiden var den sortens trasighet inget man skyltade med. Men Mormor var inte fången i skulden, hon var fri och förlåten. Och det präglade hela hennes liv.

Mormor blev till sist pastorsfru till en pastor som vigt sitt liv åt Herrens tjänst. Men det var på den tiden då man inte kunde betala lön till sina pastorer. Ibland kunde en tjänst innebära att man fick bo i kapellet. Men det var inte heller det en självklarhet. Så pastorsfamiljen var hemskt fattig. Men den var rik på så mycket annat. Min Mormor brukade alltid säga att hon var så rik för hon hade så många barn och barnbarn. De utgjorde hennes tacksamhet och rikedom. Jag tycker det är så fint. Min Mormor utstrålade en tacksamhet över livet som övergår allt förstånd med tanke på vad hon varit med om i livet. Det är inte logiskt att hon var så tacksam till Gud.

I hennes sovrum fanns bonaden med texten ”Ett ringa verk för Gud är stort, om blott i kärlek det är gjort.” och kanske är det en av faktorerna till hennes tacksamhet. Att hon ställde hela sitt liv till Guds förfogande och att hon var tacksam över att Han ville använda henne. Trots allt. Och hon tjänade Gud på de sätt hon kunde tills hon gav upp sista andetaget. Och fick flytta hem till Herren. Åh vad hon längtade efter att få flytta hem. Hon pratade mycket om det. Hennes liv var till Guds förfogande på det sättet att hon satte honom först. Jag minns hur hon berättade om hur glad hon var över tonåringarna som hade eget närradioprogram som hon brukade lyssna på. Det var bland annat ett metalprogram som sändes från närradion, när hårdrocken spelade vred hon ned volymem. Hon bad för de engagerade ungdomarna, för hemtjänsten som hjälpte henne där hemma och för andra som kom i hennes väg.

Att vara så medveten om sin egen skuld gör tacksamheten till Gud större tror jag. Det är inget fel att veta hur svag man är. Om man lämnar sin svaghet till Gud. Jag tror snarare att det är så Gud vill att vi ska vara. Medvetna om vår litenhet och Guds storhet. Så medvetna om vår skuld att vi resten av våra liv lever i tacksamhetsskuld till Gud för det Han gort för oss. Jag tror att det är en av de viktigaste ingredienserna för en livslång relation till Gud. Häri ligger vår utmaning att inte stanna vid vetskapen om våra svagheter och brister. Att inte stanna vid vårt självförakt. Utan gå med det till Gud och låta Hans nåd omsluta oss ända in i hjärteroten. Det är då under sker.

”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.” 1 Thess 5:16-22

Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.” 2 Kor 12:9-10

Annonser
This entry was published on 23 augusti, 2010 at 21:18 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: