yosofine

ända sen jag var liten

Har jag hållt på och möblerat om mina rum. Och alltid kommer det av en liten fixidé som flyger in i hjärnan. Ibland helt utan förvarning eller sammanhang. Den här helgen har jag visserligen pratat inredning med min lillebror men inte trodde jag att flugan skulle bli så energisk inom mig. Det enda jag kunde tänka på, på vägen hem var hur jag skulle få till ommöbleringen. Ifall centimetrarna var på min sida eller inte. I mitt huvud verkade allt stämma.

Väl hemma hittade jag inte min måttstock så jag fick använda måttbandet jag har när jag syr. Det gick sådär att mäta. Jag fick plussa ihop en massa smådelar eftersom måttbandet bara är 150cm långt. Och det gick inte att komma så nära väggen. Hur jag än mätte så verkade det fattas ungefär 10cm för att planen skulle bli verklighet. Det var bara det att fixidén inte kunde lämna hjärnan.

Efter jobbmötet på eftermiddagen och fikastunden efter det så drog jag igång. Sådär vid sjusnåret. Det är tunga möbler som skulle flyttas. Många böcker, och kläder som skulle läggas/hängas ut för att jag skulle lyckas med konststycket att möblera om själv. När jag satte möblerna så som de stått hade jag mina föräldrar till hjälp och då var det fortfarande väldigt tungt. Så egentligen var hela planen idiotisk. Och tänk på min rygg.

Men av någon anledning så kan såna här ommöbleringar ge övernaturlig styrka. Skåpet som tidigare varit så tungt att vi var tre som drog och bar det kunde jag lätt, med hjälp av ett par gamla jeans, flytta till den nya positionen. Och sådär höll jag på möbel för möbel.

Mitt i kändes det hemskt. Centimetrarna räckte inte till det jag hade tänkt. Jag var tvungen att göra om lite. Och det var hur stökigt som helst i rummet. Och klockan började bli mycket. Varför i allsin dar?!!!

Men jag bestämde mig för att slutföra. Flugan i min hjärna kunde inte ge sig. Det kunde bli så bra. Så jag fortsatte att bära böcker, dammsuga golvet, flytta möbler. Och tillslut efter ca 3 timmar så hade jag möblerna på de nya platserna. Med ett resultat som jag verkligen gillar. Det finns fortfarande en hel del att slipa på men grovjobbet är gjort.

Och den pirrande känslan av att få prova på nya möjligheter, se om idéerna jag fått bär hela vägen kunde till slut läggas till en belåten känsla av att det gick. Jag fick till den bästa lösningen för rummet.

För den här gången….

Annonser
This entry was published on 31 augusti, 2010 at 00:04 and is filed under ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: