yosofine

vilket ok bär du?

Jag har funderat på vad det är som vi svenskar kan behöva omvända oss från och vad som kan vara områden där Gud prövar oss och vår tro. När jag stod och diskade tidigare idag så tror jag att jag fick någon form av insikt. Vi är väldigt trygga i Sverige, vi har en välfärd som tar hand om oss (för det mesta) och ofta stabila socialanät, vår ekonomi är för det mesta trygg och vi hotas inte till livet för vår tro eller blotta existens. Vi har stora etablerade församlingar, med riktigt fin utrustning och ofta en hel del folk som hjälper till med allt som behövs i verksamheten. Vi har det rätt bra. Så varför skulle vi behöva Gud? Eller vad kan Han tillföra?

Vissa tänker kanske att det där är ju en fel frågeställning. Det handlar inte om att vi behöver Gud. Det handlar om att vi tror på Honom och sedan följer Hans lagar. Vi ska inte fråga vad vi kan få ut av att tro på Gud. Ungefär på samma sätt som man menar att en gudstjänst är inget man ska gå på för sin egen skull. Den går man på för att tjäna Gud och församlingen. Och att det liksom nästan är meningen att vi alla ska lida under långtråkiga former och ihåligt innehåll.

I fredagens krönika om söndagens text skriver Torsten Åhman såhär ”Gudstjänstbesök kan upplevas som en börda – och i sanningens namn är det väl ibland så att de är en börda. Men meningen är att de ska vara det motsatta – en inspiration för att orka med det övriga livet. Meningen med ett ok är att bördan ska bli lättare att bära. En underbar bild!!”

Alltså jag tror vi har lätt för att tro att vi är egoistiska om vi tänker att vi ska få ut något av att tro på Gud. Eftersom vi redan har det så bra, eller bara för att vi tror att det är så en god kristen är. God men inte behövande.

Åhman skriver vidare att vi missförstått bibelordet om Jesu ok. Att vi inte riktigt fattat poängen, vi tror att det är ytterligare en sak som vi som goda kristna måste göra. Som att Jesus sagt att utöver alla andra saker du har som du behöver bära vill jag lägga också mitt ok på dig. Så att vi riktigt ska känna tyngden, så att vi riktigt ska lida för Kristi skull.

Bob Hansson skrev i sin krönika i Amos häromveckan att det finns folk som går och väntar på att födas på nytt. Och liksom tror att det är något som sker som en blixt från klar himmel. Vi går liksom och skjuter upp saker till det där livet nån gång sen då allt är annorlunda. Och tror inte att vi har en del i att faktiskt göra det annorlunda. Vi tror att det är något som helt plötsligt bara sker. Inte något vi själva målmedvetet måste jobba med, med oss själva tillsammans med Gud.

Jag tror båda dessa krönikor kommer väldigt nära det vi i vårt land har som stötessten. Nämligen vårt oberoende. Vi vill inte bli beroende vi vill ha vår trygghet i kyrkan såväl som i privatlivet. Och det är därför där jag tror vi kommer bli prövade om vi söker oss nära Gud. Vi sätter vår trygghet till olika saker och ganska ofta tror jag vi glömmer bort att ha den i Gud. Därför att vi inte riktigt vet om vi kan lita på Honom, vi är så präglade av vår tid att vi inte riktigt vågar tro sådär frimodigt som man gör i andra länder.

Så vi går och bär på vår trasighet och våra ouppfyllda drömmar, vi längtar efter en annan tid och en annan möjlighet och blir mer och mer besvikna när Gud aldrig ger den till oss. Vi undrar varför det ska vara så svårt och varför våra vänner och familjemedlemmar blir sjuka, dör, eller aldrig blir hela. Och vi förstår inte varför Gud inte hör våra böner. Och vi är så tyngda och våra röster ropar så högt att vi inte hör Jesus säga : ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:28-30).

Det är det här det trotsiga hoppet handlar om. Att hela tiden påminna sig om vem det är jag tror på. Vem Gud är, vilka Hans löften är, vad det innebär i mitt liv oavsett hur det just nu ser ut. Det trotsiga hoppet är att hela tiden komma till Gud med min otillräcklighet och erkänna den. Och i samma stund som jag gör det så lättar bördorna och jag kan andas djupa andetag igen. Det blir livsviktigt att be och läsa Bibeln därför att jag annars skulle gå under. Kristen gemenskap blir på samma sätt något livsviktigt eftersom det är där jag tillsammans med andra får hjälp att byta ok, får hjälp att trotsigt hålla fast vid löftena. Och hjälpa andra att byta ok. Sen kan det vara så att våra böner aldrig får de svar som vi ber om. Men vi kan tillsammans lyfta blicken och våga tro att oavsett vad som händer så kommer det bli bra.

Annonser
This entry was published on 11 september, 2010 at 16:39 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: