yosofine

inte bara tomma ord

För ett tag sedan hade Lina Mattebo en väldigt tänkvärd artikel som gick under rubriken ”Gemenskap i dejtingland” som handlade om hur familjen ibland kan bli ett hinder. Och hur församlingen så mycket fokuserar på familjerna att de som lever utan också hamnar utanför gemenskapen. Jag anser precis som hon, att det är bra att vi i kyrkan har familjen som norm. Men och nu citerar jag henne ”När normen blir så stark att alla som av olika anledningar inte passar in i den mallen hamnar utanför, då har vi ett problem.” För dem som inte har familjer att ta med på familjeläger, eller åka på semester med eller de som inte har någon att ta med på parmiddagarna på lördagskvällarna. Var finns gemenskapen för dem i församlingen? Lina skriver sedan ” Jag vill ha gemenskap, äkta gemenskap. Ni vet, ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus”. En sån gemenskap. Nu är ingen längre singel eller par, gift eller ogift, skild eller änka, förälder eller barnlös. Utan ett i Kristus, och del av den största familjen någonsin.”

Igår publicerade Dagen en artikel om en bok som behandlar ”trenden att vara kristen utan församling” och tillsammans med denna även en intervju med en person som passar in i den beskrivningen. En läsvärd artikel precis som vanligt när herr Jaktlund ligger bakom. Läs även hans tankar kring detta här.

Jag tror dessa fyra inlägg hänger ihop jättemycket. Jag vet inte om man kan skylla enbart på individualismen när det kommer till varför människor lämnar kyrkan. Precis som Jaktlund skriver så finns det många anledningar där några tyvärr också är att kyrkan inte lever upp till vad den utger sig för att vara. Lösningen tycker han är att pastorerna ser medlemmarna mer som konsumenter och att medlemmarna slutar vara just konsumenter.

Jag tror Mattebos artikel har en riktigt viktig poäng här. Jag tror det är den utvidgade stora familjen, som man vill utge sig för att vara, som är boven. Därför att den är inte särskilt utvidgad när det väl kommer till kritan. Vår lojalitet till vår egna lilla familj är större och är inget man kompromissar om. När jag pluggade hade jag ett år en studiekamrat som blev ensam över jul, dessutom långt ifrån sin familj. En gemensam vän tog därför och bjöd hem honom till sin familj (jag är osäker om familjen var så insatt i denna inbjudan). Han fick det året fira jul i gemenskap. Jag känner till en annan familj som nu på senare år börjat engagera sig för hemlösa på julafton de år då barnen ändå är hos deras respektives familjer. Men hur utmanande är det inte för oss att tänka på att bjuda in någon utomstående till familjens högtider? Eller kanske göra något helt nytt en jul som inte innebär att stänga in sig hemma? Nu tror jag att en nära familjegemenskap är jätteviktig och värdefull, men den får inte bli så exklusiv att vi inte kan öppna upp den för dem som inte har en sån familj.

Jag har varit med i många olika församlingar från olika samfund. Men de församlingar som erbjudit och haft en mindre gemenskap mitt i veckan har varit de församlingar som jag känt mig mest hemma i. Därför att det man utger sig för att vara har varit nära den man faktiskt är. Det finns inga perfekta församlingar. Men det är heller ingen ursäkt. Vi kan inte tala om att dela varandras bördor om vi faktiskti inte gör det. Vi kan inte säga ”du är inte ensam” om ingen är beredd att hålla sällskap. Därför att det blir bara tomma ord om det inte möts upp av de vardagliga gärningarna som säger samma sak. Många gånger kan till och med vardagens små gärningar skrika högre än vilka tjusiga ord som helst. Och här tror jag vi behöver öva och bli bättre. Bättre på att hålla tyst och låta våra gärningar tala om vem Gud är.

När det kommer till individualismen så har kanske den gjort det lättare för människor att gå eller ”rösta med fötterna” när man upplever att något inte stämmer och det inte går att förändra. Men jag vet inte om jag skulle säga att det är individualismen som är roten till det onda. Här tror jag man måste fråga sig vad det är man vill vara som församling och vilka konsekvenser det får i verksamhet, medlemmars liv osv. Istället för att fråga sig vad det är folk vill ha eller efterfrågar. Därför att vi behöver inte en församlingsklubb som passar in på våra moderna önskemål utan en församling som lever som den lär.

Annonser
This entry was published on 30 september, 2010 at 11:28 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: