yosofine

om att söka Guds rike först

Häromdagen ville jag bara hem och lägga mig under täcket. Vissa dagar är inte så lätta att ta sig igenom. Även om jag just nu har en period av väldigt mycket jobb vilket känns bra för då går tiden fort. Och just nu känns det som ett hoppfullt tillstånd på ett sätt, för om tiden går fort i mitt liv så har jag mindre tid över för de där jobbiga tankarna. Det är inte så att jag flyr dem, jag tar itu. Men det finns mycket annat som snurrar också och det är skönt att få mindre tid för det snurret.

Å andra sidan har min tid eller framförallt en familjemedlems tid blivit alltmer dyrbar. För vi vet inte hur mycket av den vi har. Så jag flänger mycket nu och tar mig tid till det som är viktigt. Det får helt enkelt vara en sån tid nu.

Men så häromdagen då jag bara ville hem. Jag hade en ovanligt flängig dag och slängdes mellan olika världar under dagen. Hemma låg ett paket från posten innehållande SATC boxen som jag så länge velat köpa. Det fungerade som morot. Bara den här grejen sen hem och kolla dvd. Några timmar hemma sen var det husgrupp och jag ville verkligen inte gå. Men jag gick. Och det var väldigt värdefullt.

När jag kom hem var jag fortfarandra trött och hade ingen energi. Men jag kände att jag behövde höra en speciell lovsång. Så jag slog på den på datorn satte på hög volym i köket och ställde mig att diska. Sen blev det organisering och städ i köket. Sen tog jag ned bokstäverna och började måla. Fortfarande med låten på repeat. För det var som att Gud längtat efter att få umgås med mig sådär. Och jag längtade också fast jag förstod det inte. Jag ville bara försvinna bort i andra landskap ett tag och film på datorn är ett fint knep. Men att hänga med Gud sådär är till och med bättre för det gör verklig skillnad inombords. Fast det är inte alltid lika lätt att komma ihåg det.

Och det fick mig att tänka på så många gånger jag inte tänker på att först söka Guds rike. För mig innebär lovsång en tydlig dialog med Gud. Jag kan släppa taget om mig och mitt och vända blicken uppåt och påminna mig om vem det är jag tror på. Det tror jag är skitviktigt att göra. Hur ska livet med Gud annars fungera? Om inte jag lägger tid på att faktiskt ta mig tid med Gud. Ibland tror jag vi tänker för mycket att det bara ska hända det här med vår relation med Gud. Helt plötsligt så är vi bundis. Men jag tror inte det, Guds löften blir liksom inte så värdefulla om jag inte ständigt i svåra tider påminner mig om dem. Och mitt perspektiv blir inte större om jag inte fäster mina ögon på Jesus. Sen är det skönt att det kan vara så att jag inte själv alltid behöver vara den som drar i relationen utan Gud själv söker upp mig. Precis som han gör med dig.

Annonser
This entry was published on 1 oktober, 2010 at 11:57 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: