yosofine

the city of ember

Det var andra gången i år jag såg den här filmen. Den är rätt mysig, jag gillar scenografin och sen är den full med tankeväckande material.

Här får du en snabb genomgång vad filmen handlar om.

En av de saker som talade mest till mig igår när vi såg filmen var hur ointresserade människorna var för det som låg utanför deras eget. På så sätt hade staden kunnat fortsätta till undergång. Om det inte var för två unga personer som ställde frågor. Jag tycker filmen gestaltar vår förmåga att fly vår sanna verklighet väldigt bra. Filmen har mycket att säga samhället men också kyrkan. Människorna i staden Embers överlevnadsstrategi var att göra som man alltid gjort och inte ställa några frågor. De var dedikerade sin uppgift och hade lagt hela sitt liv för just den uppgiften. Men de hade ingen aning om vad personen bredvid dem höll på med. ”mind your own buisness” kännetecknade dem. Och trots tecken på att det här inte skulle hålla, att världen höll på att rasa samman så fortsatte man precis som förrut. För man tänkte att de som skapat den här världen de kommer och räddar oss. De visste inte, för kunskapen hade gått förlorad, att det redan fanns uttänkt hur de skulle göra för att överleva. De behövde inte vänta på att skaparna skulle komma tillbaka och rädda dem. För skaparna hade redan tänkt ut och förberett allt. De hade skrivit ned allt på en karta och hoppades att folket skulle förstå och agera när det var dags.

Mitt i kaoset när staden höll på att brista så arrangerades den årliga ”sångens dag” och hela staden samlas för att sjunga hela dagen. Så här löd deras sång.

"This is all we know Ember is forever. When the light comes on I will be with you. 
When the light comes on Hope is everlasting."
Det pratas ofta om längtan efter väckelse i kyrkan. Och man tror att det är något som helt plötsligt dimper ned från himlen och räddar oss. Att vi kan fortsätta som vi alltid gjort tills den Allsmäktiga Skaparen förbarmar sig och utgjuter sin Ande. Men är det så enkelt? För hundra år sedan när pingstväckelsen kom som drabbade hela landet och hela världen så kom den för att människor gjorde till sin dagliga bön ”Herre sänd din väckelse och börja med mig”. Jag tror inte vi kan förvänta oss att det helt plötsligt blir väckelse om vi själva inte blir drabbade först. Ibland känns det som att pratet om väckelsen är ett uttryck för vår verklighetsflykt. Vi vill inte ta itu med den verklighet vi verkligen lever i. Istället går vi och hoppas på att Skaparen ska komma och vända allt rätt igen. Vi går i våra utslitna banor och hoppas att vår lojalitet till regelverken och organisationen ska vara vår räddning. De som bad ”Herre sänd din väckelse…” de hade blivit drabbade av den nöd som de såg omkring sig. De hade accepterat den verklighet som omgav dem och de såg som enda räddning att ropa på Skaparen. Och tackvare att de öppnat sina ögon och tagit emot nöden så var de också mottagliga när Gud rörde vid dem och tvingade till omvändelse från en livsstil som helt klart skulle leda till undergång.
Annonser
This entry was published on 22 oktober, 2010 at 12:19 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: