yosofine

jag lär mig den hårda vägen

I somras fick jag kommentaren ”så där brukar inte du säga” av en av mina äldsta vänner. Hon har känt mig länge så hon borde ju veta. Och samtidigt så är det väl just det som är så typiskt.

Jag har varit tvungen att ta avsked av ett liv som jag gillade. Hela min värld rasade samman och jag fick stå där och  motvilligt acceptera att allting kommer förändras. Jag ville inte förändras för jag trivdes. Det var en tung smäll och jag har väl inte helt kommit ur den än. Men jag har insett hur bra saker kan bli fast man inte alls kan tro det. Jag har tvingats inse saker om mig själv, mina förväntningar på mig själv, på livet och på Gud. Jag har insett att jag har haft fel. Det har varit jobbigt att inse, för vem vill inte ha rätt?
Jag läste häromdagen i Stinissens andaktsbok om hur Gud gör allt för att återfå vår uppmärksamhet.  Hur Han hela tiden tvingar ut oss på nya områden, sliter undan skyddsnätet och tvingar oss ut i full förtröstan igen. Jag känner mig så dum som nästan slutat förtrösta på Gud. Jag känner mig dum som tänkt att Han inte vill vara en del av mitt liv. Det är klart Han vill.
Det här året har flera viktiga områden i mitt liv drabbats av oerhörd osäkerhet. Det är väldigt mycket sorg inblandat och väldigt mycket panikartad förhoppning om att Gud har allt i sin hand. För jag vet inte riktigt hur jag skulle klara det här annars. Jag vet inte hur andra gör om de inte har Gud, det är ofattbart. Jag är så tacksam för det verkar som att Gud har så mycket planerat för mig. Saker jag inte ens kunnat drömma om, och trots att jag varit motvillig till all denna förändring så börjar jag gilla det liv Han ritar upp för mig. Jag börjar gilla hur Han tänker och förstår hur Han var tvungen att ruska liv i mig.
Det kan vara så att det är mycket som förändras i mig och runt mig. Det får vara så nu. Och jag antar att jag kommer få höra den där kommentaren många gånger till om olika saker. För jag säger nya saker nu, jag gör nya saker och jag tänker nya saker. Jag brukar ju säga att det som har liv lever i förändring. Och jag lever väl mitt i den smärtsamma verkligheten av det. Det hoppfulla är väl just det att det gamla är förbi och att något nytt har kommit.
Annonser
This entry was published on 28 oktober, 2010 at 01:55 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: