yosofine

soul searching

Jag har åter stigit in i en tid då jag rannsakar mig själv. Det är så mycket i livet som vill definiera vem jag är och vart jag är på väg. Så mycket som så lätt gör det svårt att se tydligt var vägen går. Så mycket intryck utifrån och inifrån som vill grumla blicken. Och dimman blir så tjock ibland att jag glömmer bort vems jag är. Jag glömmer bort vad den vetskapen gör med mig.

Jag är Guds. Inte min egen. Jag bygger inte mitt drömslott. Jag vill inte drivas av mina egna egoistiska mål. Jag vill inte slåss för tid i strålkastarljuset. Hur mycket jag än ibland kan luras att tro att jag vill det. Eller att det är det man ska. Det är inte den jag är.

Den senaste veckan har jag haft mer tid över för mig. För mig och Gud. För en vanlig vardag med träning, vänner, fest och en hel del tankar. Och helt plötsligt slog det mig. Jag är inte det jag gör om dagarna. Det jag gör om dagarna definierar inte vem jag är. Inte bara. Och framförallt så gör jag mer saker i mitt liv än vad jag hinner på en dag. Och ändå begränsar jag mig till att tro att jag inte är mer än det som hunnits med under en dag.

Men jag är inte heller det jag gjort. Ibland känns det som vi är vandrande cv:n som springer runt och visar upp alla de rätta erfarenheterna. De erfarenheter vi inte är lika stolta över gömmer vi försiktigt undan och hoppas att ingen ska fråga om de luckorna. Jag är inte det som hänt i mitt liv, det är blott en del av vem jag är för det har präglat och präglar mig fortfarande.

Jag fick en utmanande fråga i fredags och den grunnar jag på. Den satte fingret på det som snurrat sista tiden. På definitionen av vem jag är. Jag kan tyckas väldigt upptagen med den frågan. Men jag tycker det är viktigt. Hur ska jag kunna möta andra och se vilka de är i Guds ögon om jag inte kan det hos mig själv? Hur kan jag älska någon annan om jag inte själv lever i kärlekens konsekvenser?

Det är så lätt att prata och säga viktiga saker. Och jag är så trött på allt prat! Jag tar tag i handen som drar mig bort ifrån det. Handen som leder bort till handlingarna som vill visa praktiskt i mitt liv hur det ligger till. Min längtan leder mig bort till ensamheten. Inte för att jag vill vara utanför utan för att jag vill vara nära Han som handen tillhör.

Han är min älskade, min trygghet, sanningen om mig och mitt liv.

Annonser
This entry was published on 16 april, 2011 at 21:34 and is filed under ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: