yosofine

ur arkivet…

Jag går igenom min externa disk och hittar texter som jag skrivit i stunder som just nu känns väldigt långt borta. Jag fylls av sån tacksamhet. Tänk vad Gud kan göra på ett år! Vad har Han då inte kvar?! Jag vill dela med mig av den här texten för att säga att det finns hopp. När det känns som att livet rinner ur en så finns det hopp. Mitt liv är bevis på det. Jag är inte mer speciell än någon annan. Gud hade tid med mig, precis som Han har tid med dig.

För ett år sedan gjorde det ont att se våren spira. Jag ville glädjas och skriva om det. Men det gick inte då. I år känns det som att jag inte gjort annat än skrivit blogginlägg om vårens alla blommor. Och det är bara 12 månader som passerat. Gud är god!

”Jag ville kunna skriva om hur vackert det är när solstrålarna smeker hustaken och buskarna som ännu inte fått några knoppar. Och om hur vacker det är när cyklarna bildat stigar i gruset på cykelvägen. Hur gott det luktar av torrt grus, gräs, blöt jord, hundbajs och parfym nu när snön försvunnit och våren bjuder in livet igen.
Jag ville kunna skriva om allt det och beskriva hur stämningsfullt det är att sitta på en bänk mitt ute på oset och lyssna på alla flyttfåglar som stannat där för en stund.

Men det går inte för att samtidigt som livet sakta men säkert spirar ute i naturen är det som om mitt eget liv, min dröm om ett liv, håller på att gå i tu. Och inte vet jag om det någonsin kommer gå att rädda. Eller om det ska ens försöka räddas. Om det är försent eller precis i rätt tid. Jag vet inte. Men det känns som att jag går in i döden och inte i livet. Inte så att jag vill dö. Men verkligheten tar död på något. Kanske för att det ska komma något än bättre och det tror jag verkligen. Men den bild jag målat upp har blivit mig så kär. Det är jobbigt att släppa taget om den bara sådär.

När det är som allra mörkast, i det omöjliga, när allting tagit slut, våra vägar, idéer och vår ork är slut. Det är då Den Högste har sitt intåg. Det är då vi öppnar på dörren mot det där riket som säger att ”allt är möjligt för den som tror”. När dörren står på glänt och ljustrimmorna kan börja lysa in i de mörka stängda rummen. Det är då det finns hopp. Krukmakaren tar upp de trasiga krukskärvorna och gör något nytt av dem. Det är därför det är så jobbigt. För Han måste rensa ut en massa och slänga bråte och damma av. Och ljuset gör ont i ögon som varit i mörker för länge. ”

Annonser
This entry was published on 9 maj, 2011 at 19:00 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

3 thoughts on “ur arkivet…

  1. tessi on said:

    börjar nästan gråta. Han är så god. love

  2. bra, stor är Guds trofasthet.
    (kan jag låna några meningar till söndagens predikan om andan faller på? )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: