yosofine

be djävulen tillbaka till helvetet

20111102-212246.jpg

Har just sett en dokumentär på svtplay om kvinnorna i Liberia som kämpade till sig fred. Jag har gråtit en timma i streck av smärta, glädje och nöd.

Den här dokumentären talar till mig på så många plan. Dels berör den eftersom jag har bott där, jag har mina första minnen från det landet och känner sån kärlek till folket. Men det är en sån liten pyttedel i allt vad det här handlar om.

Liberias kvinnor tog mod till sig. Det började med en kvinna som fick idén att kvinnorna i hennes församling skulle börja be, och att de skulle samla ihop kvinnor från alla andra kyrkor i Monrovia. En muslimsk kvinna var på mötet och lovade att de muslimska kvinnorna också skulle gå med i detta. De skulle be för fred.

Så de började be, inne i sina lokaler. Och när de insåg att det här räcker inte, då gick de ut till en strategisk plats och började demonstrera. Dag ut och dag in satt de där. I två och ett halvt år satt de där och bad, sjöng och demonstrerade för fred. Mitt i oroligheter, med livet som insats.

De demonstrerade för livet och för freden. Det var få som trodde att deras insats skulle göra någon skillnad. Men de gav inte upp. De började sexstrejka vilket ledde till att deras män också började be för fred. När fredsförhandlingarna äntligen var inledda åkte de dit för att visa sitt stöd. De demonstrerade och sjöng i sex veckor. Och inget hände. De satt där och demonstrerade medan krigsherrarna styrde kriget från deras hotellrum. I Liberia rasade kriget än värre. Kvinnorna grät av rädsla för sina familjer hemma men gav inte upp. De tröttnade på männen och bestämde sig för att stänga in dem i förhandlingsrummet tills ett avtal var underskrivet.

De riskerade livet för något de trodde på. Det var kanske ett diffust mål, det kanske kändes hopplöst och omöjligt. Men de fortsatte att göra det de trodde på. Dag ut och dag in i två och ett halvt år. Tills freden kom.

Jag gråter och blir så berörd och tänker att det finns så mycket orättfärdigheter, så många orättvisor, så mycket att demonstrera för. Det finns så mycket här i Sverige som är så fel. Här i dagarna har vi mötts av nyheterna att Khaled Khodena blivit mördad efter att ha blivit tvångsutvisad från Sverige tillbaks till Irak. Vi i Sverige medverkar till människors död genom vår passitivitet. Och om kvinnor i ett afrikanskt land kan enas om att demonstrera för ett så stort och omöjligt mål som fred mitt i ett blodigt, helvetiskt krig. Då kan väl vi enas om att demonstrera mot dessa tvångsavisningar? Om de kunde enas om detta omöjligt mål, då kan väl vi enas kring kampen mot orättfärdigheten i vårt samhälle och värld? Om de kunde enas, då kan väl vi? Upp till kamp för frihet och rättfärdighet, för Guds rikes intåg i våra liv och den värld som är vår!

Annonser
This entry was published on 2 november, 2011 at 20:29 and is filed under Ledarskap, Omvärlden. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: