yosofine

förändring betyder inte försämring

…bara att saker blir annorlunda. Ungefär så sa Turk till J.D i Scrubs när de efter 12 år som kombos skulle flytta isär eftersom Turk gått och gift sig. Det är inte en jättekonstig förändring, den hör till livet. J.D kände helt naturligt sorg över att behöva lämna det hem han haft under en längre tid och dessutom flytta in i en tom lägenhet. Omställningen tar tid och han behövde börja leta möbler på nytt. En smärtsam process som vi är många som upplevt. Men den hör till livet. Samma sorg kan man känna när man flyttar hemifrån för första gången. För mig var det blandade känslor, jag var upprymd och förväntansfull och kände lättnad men det var också en sorg och en rädsla. Hur ska jag klara mig på egen hand? Hur gör man? Vet jag verkligen hur man bor själv? Efter en tid stod det ändå klart, det gick jättebra!

På samma sätt föreställer jag mig att jag kommer fundera den dagen jag blir klar med mitt körkort. Jag har tänkt på det några gånger eftersom jag tror det närmar sig. Hur ska jag våga åka ut själv på vägarna?! Vet jag verkligen hur man gör? Samtidigt kommer det vara en sån otrolig frihetskänsla. Att efter så många år äntligen få styra en bil själv.  Jag får falla tillbaka på vetskapen om att lektioner och prov tillslut gör mig redo att själv köra. Det är inbyggt i systemet, syftet är att jag ska klara mig själv på vägarna.

Men i kyrkan verkar det inte fungera på samma sätt. Här gör man allt för att folk inte ska ta körkort och man tror för allt i världen inte att någon kan klara av att styra skutan själv! Vi har satt vår trygghet i det invanda, tycker inte om förändringar för då blir vi genast hemskt otrygga. En av anledningarna till detta tror jag är för att vi lever i fullständig skräck över vår egen död. Vi är vettskrämda över insikten om att vi en dag kommer dö. Så vettskrämda att vi tar det personligt när man ger mer utrymme åt någon som är yngre än en själv. Ingen vill ta på sig ansvaret som vuxen och gå före, lära den yngre generationen hur man gör när man ska bo själv, för man vill inte inse att dagen kommer då jag inte kommer vara här och se till att saker går rätt till (nu tar jag i, visst finns det sådana exempel men de är tyvärr få).

Samma rädsla för döden ser man i dagens frikyrkosamfund. Vi flyttar runt, bygger om och slår ihop i hopp om att inte dö ut. Vi tror vi löser problemet genom att två utdöende församlingar slås ihop på en ort. Men i själva verket sätter vi bara gemenskapen i respirator. Vi håller så hårt i livet att vi förlorar det.

Idag skriver Sigfrid Deminger  på Dagens debatt sida om att frikyrkligheten inte bar hela vägen. Och jag undrar stilla, var det målet? Mig veterligen har frikyrkligheten aldrig haft som mål att bära, frikyrkligheten har aldrig funnits för sin egen skull. Den föddes ur ett behov. Samma behov finns fortfarande kvar, kyrkan och världen behöver vakna upp över sitt tillstånd. Det finns en hel del vettigt i det Sigfrid Deminger skriver men samtidigt blir jag irriterad. Jag tror det är för att han trycker på vissa känsliga punkter. Jag tror det är oerhört viktigt med vördnaden och delaktigheten och liturgin överlever kulturella förändringar väldigt bra, det är nog därför den tilltalar så många just nu. Vi längtar efter något bestående, något som prövats och burits över generationsgränser. Frikyrkan saknar motstycke och det är en svaghet.

Om vi värdesätter livet i kyrkan, inte kyrkans överlevnad, utan det sprudlande inspirerande livet som skapar rörelse, då får vi inte vara arga över att musikinstrument låses in under perioder! Då får vi inte uppröras över att vi byter bort kyrkbänkarna mot cafébord! Därför att allt som är levande förändras och det måste kyrkan också. Och får man inte tillgång till att vara med och skapa verksamheten utan bara får vara med och ändra ytan på verksamheten så blir verksamheten till slut ytlig och innehållslös. Precis det vi ser på många håll i landet. Ungdomarna förväntas förvalta arvet och bära upp verksamheten som är uppbyggd men man får inte förändra något. Hur förväntar vi oss att någon ska vilja ta över då?!!

Bibeln talar sitt tydliga språk ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” Matt 10:39 . Att krampaktigt hålla kvar vid hur det var förr då man hade ett överflödande liv skapar inget annat än död. Det är när vi vågar släppa taget som vi finner det verkliga livet. Om vi skulle leva med vissheten om att vi ska dö då skulle vi släppa taget lättare. För då skulle siktet vara inställt på något annat än vår egen överlevnad, nämligen Jesus. Och det är långt mycket mer intressant att arbeta för Honom än för en navelskådande institution!

Annonser
This entry was published on 4 februari, 2012 at 00:23 and is filed under ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

One thought on “förändring betyder inte försämring

  1. Malin S on said:

    Så bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: