yosofine

snälla stanna kvar, vi behöver er!!

Idag hann jag sätta mig vid köksbordet och öppna tidningen. Det hinner jag egentligen andra dagar också men har inte alltid ro att faktiskt göra det. Och jag läste så tårarna brände i ögonlocken. Jag läste ”det är pelarna som bär kyrkan” och gladdes så över att få tillhöra ett sammanhang ”frizonfolket” som fick tjäna som gott exempel på hur man tar itu med problemen inom frikyrkan. Men det smärtade också eftersom debatten till stor del handlat om äldre som i besvikelse lämnar.

Hela den här debatten om frikyrkan och de äldre ledarna som lämnar känns så hemskt sorglig. Det fanns en tid då också jag lämnade frikyrkan. Då sa jag att jag lämnat kyrkan men behöll Gud. Jag klarade inte av kulturen, de innehållslösa orden, de tomma blickarna, de meningslösa meningarna. Det gör jag fortfarande inte. Jag avskyr det ända in i benmärgen. Men jag har lovat Gud att sluta kämpa emot Hans gemenskap och istället försöka göra det jag kan. Inte för att jag kan göra så värst mycket, men om inte de som känner som jag stannar kvar och gör det lilla man kan då kommer det gå åt helvete.

Min farfar och jag pratade ofta om väckelse och om hur vi längtade efter ett levande liv i församlingen. Jag var frustrerad tonåring och han frustrerad pensionär. Våra bilder av väckelsen såg olika ut och dem lät vi ofta bli att prata om. Istället pratade vi om bibeln och om livet med Gud. Och farfar delade med sig till mig av hans erfarenhet. Han delade med mig både smärta, frågor och trofasthet. Han läste segertoner utantill som poesi och han levde med orden från bibeln. Relationen med min farfar betydde oerhört mycket särskilt då när jag var just frustrerad och tonåring. Han plågades av att han inte gjort tillräckligt för Guds rike och inspirerade mig till att inte välja bort hjärtats röst. Han har hjälpt mig att våga fortsätta även ut i det okända och läskiga. Min farfar sjöng ofta en sång med sån längtan  ”skall det bli några stjärnor i kronan jag får när jag avlagt min jordiska skrud, skall jag möta med fröjd på den himmelska höjd några själar jag vunnit för Gud”. Min farfar var brevbärare och arbetade passionerat i sin trädgård. Men ytterst var han Guds tjänare och även om inte han blev nöjd med hur hans liv blev fullt ut fick han sprida  sin  tro och övertygelse till barn och barnbarn. På ett kort jag sparat och ramat in från farfar har han skrivit ”min glädje är barn-barnen som tjänar Herren”. Som du förstår så betydde den här relationen otroligt mycket för min tro och vandring med Gud. Den äldre generationen har inspirerat mig till ett liv nära Kristus och till ett liv med Guds rike som mål och inriktning.

Vad var det som gjorde att farfar stannade kvar och troget bad för den församling han var med i? Jo det var hans Gudsrelation. Kyrkan är inte på något sätt en intressant kulturförening, vi har inga traditioner av värde. Det viktigaste guldkorn och det enda intressanta i församlingen är vår relation till Gud och varandra. Och det är den som bär genom allt. Tappar vi bort detta hamnar vi fel i allt från val av gardiner till vilket bibelord vi ska läsa på gudstjänsten.

För en tid sedan lyssnade jag på en radioteater om den arabiska våren. En replik som stannat kvar sen dess löd ”jag gör detta för mina barn och barnbarn, jag kan inte stilla acceptera situationen som den är”. Det perspektivet saknar jag lite i den här ”frikyrkodebatten”. Det engagemang jag har för frikyrkan har inte först och främst med mig själv att göra, jag tror jag alltid kommer ha något att störa mig på. Men jag kan inte stanna kvar och acceptera att det jag tror på är riktigt går förlorat för den yngre generationen därför att vi ständigt bråkade om vilken färg vi skulle ha på tapeten i vår församlingslokal eller hur många psalmer vi skulle sjunga på gudstjänsten.

Mitt största problem med kyrkan är att jag tar Jesus på allvar. Det gör att jag inte kan lämna den även om jag ibland frestas till det. Mitt ansvar som övertygad är att bereda plats och skapa förutsättningar för fler att bli övertygade. Målet med mitt engagemang är inte att jag ska trivas utan att fler ska få uppleva samma nåd, kärlek och sanning som jag.

Annonser
This entry was published on 19 april, 2012 at 19:49 and is filed under Existentiell hälsa, Omvärlden. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

One thought on “snälla stanna kvar, vi behöver er!!

  1. Hej! Jag länkade mig hit via Dagen, och måste personligen säga att jag blev betydligt mer rörd och gripen av din text. Förmodligen för att den är såpass personlig och med mycket självinsikt, både om det egna troende jaget och om kyrkan. Jag tycker inte det är en ”obegripligt förenklad slutsats” (som Dagen skrev) att de här personerna lämnar frikyrkan, det är att förminska både deras beslut och hela den här frågan som egentligen är väldigt komplex och svår anser jag. Det är otroligt starkt när du beskriver hur mycket du avskyr kulturen och ord som tömts på innehåll – men ändå väljer att stanna och kämpa för Honom som är själva kärnan för gemenskapen. Det är inte självklart att klara den balansen. //Klas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: