yosofine

jakten på bekräftelse

Under sommaren har jag funderat mycket på vad som händer när man blir äldre. Jag har själv insett att jag blir äldre och betraktas som äldre av en del. Och det för med sig ansvar. Ibland ett ansvar jag inte förstått vikten av. Många gånger slås jag av att min självbild är i otakt med den bild andra verkar ha. Jag verkar ha en tendens att inte tro att jag är så viktig. Vad jag gör spelar inte så stor roll, det märks ändå inte. Eller?

I sommar har jag kommit att inse att det faktiskt finns de som ser vad jag gör och ser mig som en förebild. Och den insikten skrämmer lite. Bara ordet förebild skrämmer. Jag har läst otaliga intervjuer med kända och okända som på olika sätt försökt förklara bort sitt ansvar som förebild. De vill inte ta det ansvaret, de vill inte vara en förebild. Men är det något man kan välja bort?

Att vara storasyster eller faster, kusin eller kompis till någons stora syskon kan räcka för att någon ska se mig som en förebild i sitt liv. Vad ger mig rätten att säga att den personen inte kan eller ska se på mig på det sättet? Är det inte så det ska funka? Att vi som är yngre ser upp till dem som är lite äldre och har dem som förebilder i olika delar av våra liv.

Sedan Torpkonferensen har jag också tänkt mycket på vilka förväntningar, önskningar jag har och har haft till dem som är äldre än mig. Hur jag ofta gått och väntat på de som är äldre att ta initiativet. Väntat på att de som är erfarna och en tydlig (för mig tydlig iallafall) del av ett sammanhang ska öppna upp, visa vägen och inkludera. Men jag har kommit att inse att den bild jag haft av den äldre generationen haltat. Därför att de sällan ser på sig med mina ögon. De ser inte mina förväntningar på att de ska ta första steget utan väntar ibland nervöst på att någon ska fråga dem. Här går vi omkring och väntar på varandra till ingen nytta!

Kommer det ett ansvar med att vara äldre än någon annan? Jag tror det. Jag tror att jag har ett ansvar att finnas där, ta initiativ, bekräfta, uppmuntra och på olika sätt visa på hur jag tror att ett gott Kristus-liv ska se ut. Jag tror att det är så en familj som mår bra fungerar. Och jag tror också att det är så det är tänkt att vara också i en församling. Vi som är äldre ska på olika sätt finnas där för dem som är yngre än oss. Vi har ett ansvar att vara de vuxna som de tror att vi är. Det menar jag inte i en superhjälte-ambition, vi kan ju aldrig leva upp till folks förväntningar, utan menar bara att vi har ett ansvar att leva upp till.

Som ung är det mycket som snurrar i huvudet. Många frågor som ännu inte fått några konkreta svar. Vem är jag? Har jag några gåvor? Vad tycker jag om att göra? Vilka vänner har jag egentligen? Vad ska jag göra när skolan är slut? Kommer jag bli gift? Ser Gud mig? En stor del av den tiden går ut på att genom andras ögon upptäcka vem man är. När det kommer till Gudsrelationen tror jag församlingen och framförallt de som är äldre i församlingen har en jätteviktig funktion. För det är mot dem som man jämför sin tro och relation till Gud. Det är där förebilderna finns. Och om de som är äldre i församlingen inte förstår det ansvar som kommer av deras ålder så brister en viktig funktion i församlingen. Nämligen den där ungdomarna får bekräftelse i de upplevelser de haft med Gud.

En av de saker jag oftast blir besviken på hos människor är bristen på att ta ett ansvar, både för sitt liv och för andras. När man brister i att ta ansvar för den situation man är en del av. I veckan pratade jag med några av dem jag växte upp tillsammans med. Alla med olika händelser som påverkat deras engagemang i en församling. En del har inga bra erfarenheter att se tillbaka på. Den värsta erfarenheten var de vuxnas svek när ett ungt ledarskap brast. Att de som var äldre i församlingen inte vågade ta ett vuxenansvar och reda ut vad som gått snett. En del löser problem med tystnad men inser inte hur tystnaden kan ge såna ofantligt sårande budskap.

Folk får det att låta som att det är något hemskt, något tråkigt och allvarligt. Att ta ansvar. Jag ser det som en förmån, som en gåva någon har gett till mig. Som något jag måste vårda ömt, för det är ingen självklarhet. Jag tror att man växer av ansvar. Ju mer ansvar och förtroende jag får desto mer växer jag som människa. Och när jag växer så mognar jag, utvecklas, blommar ut och trivs med livet. Det är mycket som faller på plats då när jag vågar se på mig själv på det sättet. Alltså se mig själv som vuxen. Jag har sjukt långt kvar att gå i det här vuxenlivet och mycket kvar att lära. Men jag gör det med en annan syn på mig själv. Försöker iallafall. Jag ser på mig själv genom ögonen av de barn och ungdomar som finns i mitt liv och tvingar mig själv till att våga vara den vuxna som bekräftar, uppmuntrar och lyfter upp men som också sätter gränser och pekar ut riktning.

Annonser
This entry was published on 6 augusti, 2012 at 10:51 and is filed under Ledarskap. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: