yosofine

det här med att vara ung och ledare del 2

Under året har jag fått möjligheten att träna mig själv som ledare på ett helt nytt sätt. Jag har aldrig varit anställd som ledare förut men blev det vid årsskiftet och det har gjort saker med mig. Så fort man får en ledande position så börjar olika processer i en. Jag har precis börjat utforska alla olika dimensioner men har funderat en hel del kring några bitar.

Att få ”makt” som ledare innebär att man på många sätt står väldigt själv. Den ensamheten är skrämmande och obehaglig. Det är jag som måste ta ansvar för de beslut jag fattar. Och det är inte alltid jag hinner tänka igenom alla beslut varje gång. Ibland blir det fel . Hur ställer jag mig till detta? Min lösning har varit att se till att jag kan falla mjukt. Om jag är förlåtande mot dem jag leder hoppas jag att de är förlåtande också mot mig. Men jag  har upptäckt att många ledare är rädda för detta ”misslyckande” och istället för att erkänna sitt misstag ignorerar det misstaget eller skyller ifrån sig. Ibland blir det till och med så att ledaren blir rädd för att fatta beslut om hen inte hinner tänka igenom alla konsekvenser tusen gånger (vem hinner det?!!!).

Ledaren blir rädd att förlora sin position och blir därför väldigt bevakande av sin position. Detta tror jag grundar sig i en osäkerhet och ibland kan det kanske vara så att man inte är utrustad till att vara ledare egentligen. Ibland tror jag det handlar om att vi är påverkade av Jante och har tappat bort vår riktning. Vi tänker att det inte får plats hur många bra personer som möjligt i ett rum. Kanske tror vi att Gud har favoriter som kan knuffa undan de som är ”mindre populära”? Och på något sätt tänker vi nog då att ”det är jag som kommer bli bortknuffad till förmån för någon annan”. Något är det som gör att vi blir hotade av yngre eller bättre förmågor. Säkert helt mänskligt, men inte särskilt kristet om jag får säga så. Som kristen ledare kan jag inte se att mitt ledarskap har något annat syfte än att utbreda Guds rike här på jorden. I bibeln får vi läsa att skörden är stor men arbetarna få. Hur kan det komma sig att så många kristna ledare känner sig hotade av yngre förmågor? Jag kan förstå om man reagerar så på ett företag där man jobbat hela sitt liv och egentligen inte satsat på annat än att få en bra karriär och nå fina positioner. Men som kristen och ledare måste det väl vara andra saker som driver?

Om vi hade Guds rike i fokus skulle vi vara glada och tacksamma för varje liten person som vill göra en insats. För alla behövs. Tyvärr har jag upplevt hur man inom kyrkan och dess verksamheter runt om kyrkan tagit fram ledare som inte tänker längre än till deras eget rykte. Säkert inte så konstigt, men inte så kristet om jag får säga så. Detta gör det extra svårt att vara ny och ledare. Därför att man får ibland vara med om jättekonstiga reaktioner från dem som gått före. Ibland ren mobbing! Och det är inte så lätt alltid att stå fast vid sin övertygelse när de som är äldre ser ned på en med menande blick. När man har både brist på erfarenhet och kontakter emot sig. Hur ska man våga stå för sitt sätt om man inte får uppmuntran av de som gått före? Hur ska man våga växa upp till att bli en gudsmänniska som följer Gud mer än människor om man inte blir uppmuntrad att följa den inre rösten?

Mitt första år som chef har varit väldigt lärorikt och jag är inte nedslagen av mina erfarenheter. Men jag har varit med om en del och har framför allt byggt upp en trygg relation till Gud och mig själv. Jag vet vad jag går för och vart jag är på väg. Hade jag varit tio år yngre och hamnat i liknande situation vet jag inte om jag hade tänkt att kyrkan och dess omkrets var något för mig. Tyvärr är det ju det vi ser, för många ungdomsledare slutar för tidigt och hamnar i ledande positioner någon annanstans.

Under mitt första år som betald chef har jag också haft Gudsmänniskor som backat upp mig. De har kommit och pratat med mig, de har försvarat mig och de har visat sitt stöd även de gånger de inte riktigt hållit med. Det har varit oerhört viktigt för mig. De har hjälpt mig att ha fokus på rätt saker, bekräftat mig när jag känt mig svag i mig själv och framför allt har de hjälpt mig att lyfta blicken. Har alla ungdomsledare såna människor runt sig?

Det är jobbigt att läsa och höra om hur ungdomsledare har det i sina församlingar. Det är jobbigt därför att det visar på ett programfel i våra kyrkor. Och tyvärr går dessa problem över samfundsgränser. Och tyvärr har det pågått så länge att många nog inte ens ser att det är något fel utan istället tänker att den där ungdomsledaren var nog lite för ung, lite för omogen, lite för ettrig, lite för oerfaren och lite för naiv ändå. Men det är fel! SÅ FEL!!

Annonser
This entry was published on 6 december, 2012 at 20:34 and is filed under Omvärlden, ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

One thought on “det här med att vara ung och ledare del 2

  1. Pingback: Fel fokus eller felfokus? « Den tvivlande agnostikern

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: