yosofine

dödshopp, skrivkramp och nya tider

Jag har gått en tid nu med någon form av skrivkramp. Har flera texter inom mig men de kommer liksom inte ut. Jag har försökt skriva ned kom ihåg när tankarna malt för mycket.

Men livet har innehållit väldigt mycket på sista tiden. Och det har varit väldigt bra och välbehövligt. Jag fick en paus precis då när jag egentligen skulle växla upp.

Jag dansade på en möhippa ett steg som numera går under namnet ”dödshoppet” och vrickade mitt knä. I stunden kände jag, ”det här var inte bra” men jag kunde inte just då känna någon smärta. Den kom senare och i olika skepnader. Nu är jag inne på den åttonde veckan med trasigt knä och imorgon ska jag för första gången i mitt liv bli nedsövd för en titthålsoperation. Förhoppningsvis ser de problemet med knät och åtgärdar det på en gång. Jag hoppas det. Även om jag trivts väldigt bra med den här pausen så längtar jag efter att vara rörlig igen. Jag vill kunna hoppa, dansa och springa runt huset. Nu linkar jag långsamt fram eller åker korta sträckor i bilen eftersom jag varken kan gå långt eller cykla. Hörni, det kan bli allvarliga konsekvenser av dans, det har jag surt fått uppleva. En del vill hävda att synden straffar sig själv och så kanske det är. Jag har iallafall den jobbiga vägen fått börja lära mig att vara mer försiktig om mig själv. Det har jag varit rätt dålig på.

Och om det vill jag skriva hyllmeter. Men det får bli en annan gång.

Nu sitter jag med lite nervositet och ser fram emot morgondagen då jag äntligen får veta vad som hänt i mitt knä men även troligtvis får det åtgärdat. Sen kan mitt knä börja läka!

Tänker på hur ofta det är precis så. Att vi inte riktigt fullt ut kan läka förrän vi vet vad som är fel. Att vi tills dess att vi insett sanningen, förstått verkligheten eller hittat orsaken inte förstår på vilket sätt vi ska ta itu med det som gör ont. Vi springer runt i cirklar, går omvägar, flyr eller börjar ljuga om det.

Den här hösten har jag fått tid att gå igenom mitt liv tills nu och även insett hur viktigt det är att förlåta även där man inte ens förstått att det behövdes. För min skull. För att jag ska kunna gå vidare.

Det är nu tio år sedan jag började min frihetsvandring och den ger mig just nu mest skrivkramp. Det finns så mycket att skriva om att berätta som jag tror är värdefullt för fler än mig. Men det tar vi en annan gång längre fram.

Nu ska jag fira att jag fått ur mig ett blogginlägg genom att lägga mig och sova. Det är en händelserik dag imorgon.

This entry was published on 4 november, 2013 at 21:47 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: