yosofine

Jesus den största skrotsamlaren

För några år sedan skrev jag en text till en tidskrift som heter Cre som handlade om mirakler. Jag tänkte det var dags att texten kom hit till min blogg. Ja så här är den!

….

För ett par dagar sedan var jag på en Håkan Hellström konsert. Mot slutet av konserten började Håkan berätta om en man han betraktat under en tid. Mannen gick och bar på en stor ryggsäck full av skrot. Han gick fram och tillbaka till synes planlöst. För varje dag blev ryggsäcken mer full av skrot. Håkan berättade hur han tänkte att mannen åtminstone borde ta av sig ryggsäcken för att göra det lättare att gå. Efter en stund insåg Håkan hur han själv ofta går omkring med en ryggsäck full av skrot. Det är bara det att han sällan lägger märke till den.

I hela mitt liv har jag burit på skrot av olika slag. En del av det har jag inte varit medveten om. Annat har jag gömt undan och skämts för. Det är så vi fungerar, vi människor. För att vi ska överleva kapslar vår hjärna in olika händelser och erfarenheter i små lådor som sedan stoppas undan djupt inne i oss. Så kan varje dag passera utan att vi behöver veta om de där lådorna. Skrotet inom oss faller i glömska, blir en del av oss, kanske till och med en del av vår identitet.

Och när det blir så är det inte så konstigt att vi tänker att de där lådorna som är fulla av skrot. Dem får vi bära med oss för resten av våra liv. Att det kanske är det kors som vi ska bära. Eller vi kanske tänker att hur det än är så är det omöjligt att förändra det där. De sår skrotet orsakat kommer alltid finnas där. Smärtan kommer alltid göra sig påmind. Och på så sätt kan vi leva ett helt liv utan att ifrågasätta skrotets existens i våra liv.

Det sägs att heliggörelsen är en helande process. Att du blir hel i samband med att du blir helig. Det gör kanske att det känns ännu mer hopplöst. Hur ska jag någonsin kunna bli helig när jag är trasig och inte kan bli hel?

I Matt 11:29-30 står det ” Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” Då skall ni finna ro för era själar. Vad innebär just det? Vad skulle det vara i ditt liv? Jag tror att vi först måste förstå vad det är som är vårt ok för att vi sen ska kunna byta bort det mot det ok Jesus vill ge oss.

Vi bygger upp vår självbild och verklighetsuppfattning genom vår uppväxt och de möten vi gör med olika människor. Om vi får uppleva sorg tidigt i livet är det inte så konstigt att den erfarenheten präglar hur jag ser på mig själv och min omvärld. Det är inte alls konstigt. Och därför kan det nästan vara provocerande när någon annan har en helt annan uppfattning som inte är kantad av törnbuskar och djupa diken. Det kan vara provocerande med människor som upplever sån där glädje man själv aldrig upplevt. Sakta men säkert drar vi oss undan från hoppet om att själva få vara en del av det där. Vi bildar oss en uppfattning om att det inte är för oss. Vi ställer oss utanför. Inte för att vi vill utan för att vi tror det är vår plats. Och vi släpper inte in någon innanför vår skyddsmur för där är dörrarna stängda med tusen hänglås. Hänglås vi i flera år hängt dit som ett skydd inför alla potentiella sår livet kommer ge oss. Skydd så att ingen riktigt ska kunna komma sådär nära. Vi hittar på lösningar så att vi inte ska bli sårade, vi bygger egna hus och vågar inte tro att Gud skulle kunna ge oss det vi behöver.

Men så tror vi ändå på en Gud som säger ”Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de?”

Är inte du värd mycket mer än himlens alla fåglar? Är inte du mycket mera värd än du själv tror?

Jag tror att vi ofta bortser från det viktiga i den insikten. Rent intellektuellt kanske vi kan ta till oss vad vårt värde är. Men lever vi verkligen i den insikten? Får det verkliga konsekvenser i våra liv? Varför går vi då och bär på allt skrot och tyngs ned av dess vikt? Varför tillåter vi såren att aldrig läka? Kanske för att det är en del av vår skyddsmekanism. Men Gud är så finurlig. Han ger inte upp! Han längtar efter att Du ska komma i blom precis som den Han skapat dig till att vara. Den längtan, de gåvor allt det som finns i dig, och tro mig, du bär på många skatter. Steg för steg vill Han ta dig igenom de där mörka rummen där allt skrot förvaras. Och Han ber dig att inte ge upp, att ta ett steg till för att komma lite längre fram.

Håkans tal var inledningen till en låt där texten lyder ”fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont. Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod. Som ett hjärta som vägrar sluta slå.
När varje bön gått åt, fortsätt. När jag fallit tungt. På ditt minnes skrothög…” För någon sommar sedan besökte jag ett barnläger där man sjöng om att Jesus var en skrotsamlare. Han tog hand om alla trasiga bildelar och gjorde dem fina igen.

För en tid sedan tillät jag Gud komma in på min skrotiga bakgård. Han hade tidigare besökt både huset och min fina framsida som jag jobbat hårt med. Vi var riktigt goda vänner och brukade sitta på verandan och njuta av livet. Men det fanns områden, blinda fläckar som varken jag eller Han kom fram till. Han ställde ofta frågorna men jag ville inte höra. Och jag tror det kan vara så, att vi inte ens tillåter Gud komma in där, till skrotet. För vi tror inte att det finns något man kan göra åt det. Och utan att vi förstår det blir skrotet inte bara ett hinder för oss att fullt ut förstå Guds kärlek. Det blir också en sorg hos Gud eftersom vi inte tillåter Honom utföra miraklet i oss.

Jag vågade ta ett litet litet steg, jag öppnade mig för hoppet. Hoppet om att få vara en del av en helig skara. Hoppet om att inte vara präglad av sår utan av läkedom. Så jag började umgås med den tanken och i varje liten mörk stund tänkte jag ”det finns hopp” och för varje litet motigt och plågande steg ekade ”det finns hopp”. Som hammarslag ekade de och slagen blev synliga i mitt liv. Tills jag idag känner mig som en helt förvandlad person. Samma som förut men präglad av läkedom på livets alla områden. Mina erfarenheter tar jag med mig de är nu förvandlade från skrot till ädelstenar och påminner mig varje dag om Guds godhet och kärlek.

Och så är det vare sig vi vill eller inte. Om vi vill lära känna Gud måste vi lära känna oss själva eftersom vår Gudsbild präglas av den bild vi har av oss själva och vår omvärld. Och vi måste tvinga oss själva att kapitulera inför kärleken. Den gör oss mycket mera sårbar men också mycket mer redo att möta det livet har att ge. Vi gömmer oss inte bakom våra egengjorda hus och vi står på stadig grund. Och just det är ett mirakel att det kan bli en verklighet i våra liv. Att kärleken kan nå ändå in och tina upp varje litet fruset hjärta.

This entry was published on 19 november, 2013 at 19:52 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: