yosofine

vågar jag?

De senaste dagarnas bibelberättelser och filmerna som går på tv nu för att upplysa oss om varför vi firar påsk har alla haft en sak gemensamt för mig.

Vad vågar jag överlämna åt Gud?

Abraham fick ett löfte om att få en avkomma stor som himlarymden trots att han som gammal ännu inte fått något barn. Noa fick i uppdrag att bygga en ark som sedan räddade honom och hans familj och en massa djur undan den stora floden. Maria blev havande och födde en son som var Guds son. Jesus som var född till människa, och samtidigt Gud, visste sitt kall. Han skulle inte bara utstå en del förföljelser utan även dö för att alla människor som tror på honom skulle få evigt liv.

Fanns det utrymme för dessa människor att tvivla på om Gud verkligen hade sagt det de trodde att Han hade sagt? Eller var de såna där superhjältar som bara blint trodde och gjorde som Gud sa?

Nej jag tror att de fungerade ungefär som vi gör även om vi har svårigheten av att leva flera tusen år efter dessa människor. Jag kan inte tänka mig att de inte ifrågasatte om de verkligen hade hört eller om de bara inbillat sig allting. Abraham vet vi ju tydligt hade en sån tvivelstund. Det fick konsekvenser också.

Men hur är det i våra liv? Vad vågar vi tro att Gud lovat för saker i våra liv? Vad vågar vi tro att Han har full koll på och en plan för? Vårt jobb? Vår familj? Vår kärlek? Klimathoten? Krigshoten?

Vad är det Gud säger till oss idag som vi behöver lita på och tro även fast det ser totalt omöjligt ut? Och vågar vi lita på Gud i det? Eller bygger vi reservplaner och tänker ut hur vi kan lösa situationen på egen hand?

Förstå mig rätt jag menar inte att vi ska sätta oss och bara vänta. Jag tror det handlar mycket om att våga ta beslut och gå åt ett håll som vi upplever är rätt trots att det finns väldigt lite som talar för det, förutom den där vissheten om att Gud sagt det.

Jag har blivit ordentligt utmanad idag att precis som dessa personer som gått före mig våga tro att Gud har full koll. Jag har på nytt blivit utmanad att våga tro att jag kan gå på vatten. Inte för att jag vetenskapligt hittat en lösning för detta utan därför att jag tror att Gud är stor nog.

Allt landar där, hur stor tror vi att Gud är? Vågar vi tro att Gud är stor nog att idag flytta på de berg som tonat upp sig framför oss? Vågar vi tro att Gud är trofast in i minsta detalj i våra liv? Eller tänker vi att det är bäst att vi planerar en reservplan ut ifall att Gud inte kommer med en lösning som Han lovat?

This entry was published on 18 april, 2014 at 21:09 and is filed under Existentiell hälsa, Ledarskap, ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: