yosofine

halleluja ändå

I söndags predikade jag om tillbedjan att det är att sjunga halleluja ändå genom och trots allt. Tänkte jag kunde bjuda på några tankar ur den predikan.

Jag kan ibland bli avundsjuk på kristna kyrkor som har traditioner av att be vissa böner i vissa tider oavsett vad de går igenom för processer både i gemenskapen och privat. Det finns en trygghet i det. Att Gud alltid är värd mitt lov oavsett vad livet möter mig med.

Men jag tror att vi kan brottas i tider med den här typen av lovprisning. Kanske för att det känns som en verklighetsflykt. Att det är naivt att lovprisa när det finns så mycket nöd runtomkring oss. Kanske har vi erfarenheter som gör det svårt att lovsjunga på det här sättet. Vi kanske inte har upplevt något av det där. Och vi låter våra erfarenheter eller brist på erfarenheter prägla också vår lovprisning. Men jag tror att det inte finns något viktigare, något mer verklighetstroget eller strategiskt viktigt att göra än att just lovsjunga likt psalm 145 (som jag predikade med inspiration från). Vi fylls varje dag, i stort sätt varje timma på med nyheter som talar om hopplöshet, om problem som verkar olösbara. Vi hör om hungersnöd, epedemier, terrorsekter och tiggare på våra gator. Ur ett mänskligt perspektiv är det så otroligt kört för oss.

Om vi inte tror på Gud vill säga.

Fast ibland undrar jag om vi verkligen tror på det vi tror på. För jag tänker att det skulle påverka våra böner mer. Kanske skulle det också påverka vår syn på det som händer runt omkring oss?

Jag tror det kan vara så att det vi har tappat bort längs med vägen är den dagliga rutinen att påminna oss om vem vi tror på och hur stor Han egentligen är. Häromdagen kom jag över ett uttryck som säger en hel del om det jag vill komma åt. Det lyder: Berätta inte för Gud hur stora dina problem är, tala till dina problem om hur stor din Gud är istället! Det är först när vi vänder vårt perspektiv, när vi blickar uppåt som vi kan skymta ett under.

Det är som att ställa en dörr på glänt i den mörkaste av situationer. Det är som att lämna en lite glipa öppen för att det kanske eventuellt inte behöver vara exakt så här hopplöst, omöjligt eller svårt. Vi tror ju på en Gud vars storhet ingen kan fatta.

Vi behöver lovprisa varje dag för att inte fastna i den här världens perspektiv.

När vi gör det öppnar vi för möjligheten att få se på våra liv, våra omständigheter och våra brustna drömmar ur Guds perspektiv. Och då kan vi få vara med om äventyr!

Och även i tider då bönesvaren uteblir, när vi känner oss urlöjliga i vår naivitet. Även då vi är sårade av gamla erfarenheter eller brist på dem. Gud är densamma ändå och alltid värd vår lovprisning. När vi vänder oss till Gud vill Han möta oss. Vi behöver bara ställa vår dörr lite på glänt och sjunga Halleluja ändå.

This entry was published on 28 oktober, 2014 at 21:19 and is filed under ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: