yosofine

När det brister håller det ändå

Idag var en sån där dag. Hjärtat klappade på hårt och jag ångrade att jag tog den där kaffekoppen på morgonen. Det var inga starka tankar som fick dominera. Det var diffusa känslor som bubblade. Det var sorg. Det var frustration. Det var förvirring. Det var ångest.

Och mitt i allt det hittade jag inte mina nycklar. I trapphuset brast det. Det var som att allt kom över mig och helt plötsligt var känslorna tydliga tankar som jag kunde sätta ord på inför honom som försökte trösta mig så gott det gick. Jag åkte hem igen för att se om nycklarna var där. Kände mig starkare. Bad i bilen.

När jag steg in i min hall insåg jag att nycklarna inte var hos mig heller. Och där var det som en röst som påminde mig om när jag sist hade dem. Jag hade lånat ut dem i söndags och fick aldrig igen dem. Det var inte jag som var helsnurrig. Någon annan hade också ställt till det lite.

Efter den där skvätten tårar klarnade mycket. Jag fick nytt mod.

Ganska ofta är det så för mig. Det måste brista för att bli bra igen. Jag måste få gråta ut allt det där som finns inombords. När jag har gjort det är det som att något förändrats inom mig. Mina tårar gör de diffusa känslorna mer konkreta, de går att ta på, sätta ord på och de blir verkliga.

En del är rädda för att göra känslorna verkliga. Som att de kommer ta över så fort man ger dem den uppmärksamheten. Jag har lärt mig att det inte är sant. Jag har lärt mig att ångest drivs bort i de uttalade orden, jag har lärt mig att lögnen dör när den kommer fram i ljuset. Men jag har också vågat göra det därför att jag trott på en Gud som älskar mig genom och trots allt.

Två tredjedelar av mitt liv har jag levt med ångest. Men nu är ångesten inte längre en del av min vardag. Numera besöker den mig sällan även om idag var en sån dag. Jag har stannat upp, mött det som ångesten burit med sig av budskap. Jag har satt ord på, gråtit och lämnat tusentals saker till Gud.

När det brister för mig kliver Gud in och tar upp mig i sin famn. Så bär Han mig raka vägen igenom det. Jag behöver inte fly det, inte vara rädd för det. Jag vet att jag är trygg i Hans famn och vågar därför möta det som skrämmer mig så.

This entry was published on 2 december, 2014 at 22:17 and is filed under ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: