yosofine

att vara dömd till utanförskap

När jag var liten fick jag höra att jag inte fick vara med när det stora gäng jag tillhörde skulle gå iväg på äventyr. Det motiverades aldrig varför jag skulle gå flera meter bakom och andas in mitt utanförskap. Det behövdes inte. Innerst inne visste jag att jag var dömd till utanförskapet.

I skolan berättade lärarna att jag var ensam mycket på rasterna till mina föräldrar. Inte så konstigt kanske de jag lärde känna flyttade efter ett läsår och stannade kvar i mitt liv som brevvänner i bästa fall. Jag lärde mig att skapa relation genom det skrivna ordet.

I kyrkan hade jag iallafall en bästa kompis. Vi sågs så ofta som det gick när vi bodde i olika orter och egentligen bara hade kyrkan och våra föräldrars vänskap som gemensam nämnare.

Jag minns inte mina tidiga skolår så mycket. Jag har några få minnen från den tiden, ett minne sitter jag inne i korridoren och tittar ut på alla som leker ett annat minne är att jag är med och kastar kulor. Jag minns det inte som en jobbig tid tror jag inte hade så mycket problem att vara ensam egentligen. Men jag ville såklart ha kompisar.

På mellanstadiet blev det lite tydligare. När man var bästa kompis tog man sällskap till skolan ihop. Det var viktigt. Även om det bara var hundra meter eller om man fick ta en omväg till skolan så var det viktigt. En dag minns jag hur min kompis kom fram och sa att hon inte kunde vara min bästa kompis längre för hon hade en ny. Och från och med då skulle de ta sällskap till skolan.

Jag hittade andra att umgås med, sån var jag. Jag klarade mig liksom.

På högstadiet fick vi in några nya i klassen men de flesta var såna jag redan gått i klass med. Samma som vid olika tillfällen tydligt sagt att jag inte fick vara med. Nu fick jag vara med. Högstadiet var nog min bästa tid i skolan. Jag tillhörde oftast några och jag upptäckte ny musik och fick läsa en extra timme syslöjd och ökade mitt intresse för det kreativa under de åren.

I kyrkan var dock högstadiet starten på den värsta tiden. Vi gick i konfirmation och tre årskurser var i samma grupp. Killarna som var ett år äldre än några av oss tjejer ville inte umgås med oss. En stor del av vår konfirmationsundervisning handlade om gruppdynamik och konfliktlösning för de stackars ledarna. Bara för att vi var ett stort gäng i kyrkan innebar det inte stor gemenskap. Vi var rätt många tjejer i ungefär samma ålder men vi var indelade i grupper. Någon gång under högstadiet började jag och mina två vänner bli tydligt utfrysta av det lite större gänget. Det där fortsatte under flera år och någon gång under den perioden blev det jag som var fokus för utfrysningen. När vi skulle fika efter ungdomssamlingen var det helt plötsligt fullt vid bordet och ingen var intresserad av att göra plats för mig. Jag fick sätta mig vid några andra. Jag var van, jag klarade mig.

Så jag började umgås med andra i kyrkan i lite olika åldrar. Tog inspiration av äldre som levde närmare Gud och tog sin tro på allvar och så började mina föräldrar skicka mig på läger där jag fick lära känna andra människor från andra städer. Jag hittade vänner några pendelstationer längre bort och räddades på så sätt till en kristen gemenskap som tog sin tro på allvar och ville leva ett liv präglat av andra värderingar än dem som fanns i den församling jag växt upp i.

Under gymnasiet hade jag en rätt ok klass och var nog varken ensam eller hade jättebra gemenskap. Fritiden tog min mesta tid så vänner i skolan var inte lika viktig längre (även om det har varit en sorg i efterhand för jag svek många vänner i skolan genom att vara i kyrkan istället). Jag hade ju brevkompisar, telefonkompisar och stockholmskompisar som jag kunde fylla min tid med.

Men känslan av utanförskap hade för längesedan fastnat som en del av min identitet. Jag var inte längre utanför bland mina vänner. Men hela min tillvaro tolkades och sågs genom ett filter av utanförskap och de sår det skapat.

För varje år som går efter skolan har jag lärt känna människor, hamnat i sammanhang och förstått mer och mer att jag visst får tillhöra. Men det finns fortfarande idag stunder då jag behöver förklara för mina känslor att de inte längre är sanningen om mitt liv.

Vi kan inte styra vad vi är med om i livet. Det går inte att skydda sina barn, vänner eller oss själva från erfarenheter som skapar sår. Men vi kan arbeta för att i våra gemenskaper skapa miljön och förväntan på att Gud vill och kan hela varje själsligt sår som erfarenheter i våra liv ger oss. Det är inte meningen att såren ska styra oss för Gud önskar att vi ska bli hela!

Men det kan vara svårt. För mig har det också inneburit att jag varit tvungen att göra upp med min självbild. Jag har varit tvungen att avsäga mig rätten att vara ett offer. Jag har varit tvungen att avsäga mig rätten att vara bitter eller skylla på någon annan för de beslut jag tar nu oavsett om det är präglat av erfarenheter som skapat sår i mig.

Om jag fortsätter ta beslut idag baserade på rädslan att återuppleva något som skapat sår i mig, om jag fortsätter ta beslut baserat på att jag är dömd till ett utanförskap, då är det inte längre andra som utövar terror i mitt liv utan jag själv som orsakar den.

Så jag har fått ta beslut baserade på en tro på att Gud vill något annat för mig än det jag varit med om. Jag har fått ta beslut om att släppa taget om rädslan att bli sviken. Jag har slängt mig ut. Jag har inte varit skyddad från brustna relationer för det. Men genom de brustna relationerna har Gud också visat nya områden där sår påverkat mig. Och jag har fått möta dem och ta emot Guds helande på område efter område.

Sån är vår Gud. Han vill läka våra sår även om det kan göra väldigt ont i processen till att bli mer hel. Den processen bryter ned det som byggts upp av lögner och sår och Gud bygger nytt baserat på Hans enorma kärlek till oss. Vår Gud är inte nöjd med att vi går runt och lever våra liv utifrån sår och jobbiga erfarenheter. Gud vill att vi ska vara fria Han vill att vi ska vara hela han vill att vi ska vara frimodiga att ta emot allt som Han förberett för oss. Den Guden ger sina barn goda gåvor står det i Bibeln.

Vi är inte dömda till varken utanförskap eller att styras av sår som livet gett oss. Vi är kallade till ett liv i frihet genom den kärlek som Gud visat oss. ”Att bli helig är att bli HEL. Om synden gör oss brustna, skeva och mindre mänskliga gör helgelsen oss tvärtom mer HELA, mer SANNA och mer MÄNNISKA.”

Det är en tröst att luta sig mot i processen som bryter ned. Det är en del i att bli mer helig, ju närmare Gud vi kommer desto helare blir vi.

This entry was published on 26 februari, 2015 at 12:05 and is filed under Existentiell hälsa. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: