yosofine

Gud är med även när det är svårt

För en vecka sedan publicerades en artikel i Dagen som jag, Katarina Halldorf och Lucas Logg har skrivit. Den handlar om  hur Gud har något att säga i alla livets skeden och hur viktigt det är att vi vågar fråga Gud vad Han gör för varje ny period i våra liv.  För varje sorg, varje skifte, varje misslyckande och varje förlust har Gud något Han vill säga. Jag klistrar in artikeln nedan så du kan läsa den i dess helhet här hos mig!!

”Den senaste tiden har det blivit allt vanligare att prata om psykisk ohälsa, även i kyrkan. Det är vi enormt tacksamma för. Vi har själva erfarenhet av att brottas med olika former av psykisk ohälsa och har också erfarenheter av att ha kommit ut ur dödsskuggans dal med Guds hjälp. Vi är glada att det är lättare att prata om det men är rädda att vi tappar ett viktigt perspektiv: Vad Gud har att säga till oss i tåredalarna. Vi är medvetna om att det ibland går så långt att man behöver medicin för att komma upp ur det mörka djup som man upplever att man hamnat i, det är inget misslyckande utan snarare viktigt att vi förstår hur våra kroppar är skapade. Gud har i sin finurlighet skapat kroppen med en enorm kapacitet och precision och ju mer vi förstår av hur kroppen fungerar desto större blir vår beundran inför skaparen. Kyrkan kan dock stå något svarslös inför frågor som psykiska ohälsa. Inte sällan vänder sig troende till sekulariserad vård, en vård med redskap och metod att respektera. Det är inget fel i att söka professionell hjälp. Men om kunskapen får stanna vid vad vetenskapen hittills kommit fram till om hur vi människor är funtade så står vi utan ett hållbart hopp. Om vi inte oavsett diagnoser eller vad vi just nu vet om vårt tillstånd också vågar tro att Gud är med och både kan och vill hela och upprätta oss, vad skiljer oss då från dem som inte är kristna?

Det sägs att cirka 80 procent av alla långtidssjukskrivningar härstammar från psykosomatiska sjukdomar och inom vården talar man alltmer om hur man behöver se på människan ur ett helhetsperspektiv. Exempelvis skrivs inte läkemedel ut för psykisk ohälsa utan att samtal erbjuds för att komma till kärnan av problemet. Inom läkarvetenskapen är i dag dessutom känt att det finns ett samband mellan smärta i kroppen och bitterhet. Existentiell folkhälsa har nästintill blivit ett modeord inom vissa kretsar och nyandliga rörelser är snabba med att hitta behandlingsmetoder där människor får hjälp till ande, kropp och själ. Vi har själva mött personer som söker sig till så kallade ”inre harmoni”-mässor eftersom de brottas med ett inre mörker. Här sitter församlingen inne med svaret på människors andliga sökande efter upprättelse.

Det är dock inte bara ute i samhället människor brottas med psykisk ohälsa. Vi som kristna behöver göra upp med bilden av att livet som kristen ska vara framgångsrikt och utan prövningar så fort vi blivit troende. En sådan syn ställer till det för oss! Insikten om att vi tillhör en segrare behöver b­äras framför allt i dödsskuggans dal, det är där den fyller en viktig funktion i att peka på tillhörighet och vad som är sanningen om oss.

Det är inget förnekande, det är ett hopp som bär. Men om vi använder framgångsorden som en hinna över våra liv så att vi inte når fram till vårt inre och vad som händer där så riskerar vi att hamna i en farlig obalans som i värsta fall leder till en tappad tro.

Kyrkan har alltid erbjudit själavård och är i många fall mycket duktig på att ta emot människor med olika slags brottningskamp. Men vi är rädda för att det blivit mest riktat till en särskilt skör del av kyrkans folk vilket gör att den stora delen av församlingen inte söker någon hjälp, varken vid mindre eller större kriser eftersom de inte identifierar sig med dem som söker den formen av hjälp. I verkligheten innehåller det kristna livet kanske till och med mer kamp än andras eftersom man hela tiden rör sig närmare Kristus. Ju närmare vi kommer desto mer inser vi våra tillkortakommanden, desto mer inser vi vårt behov av en frälsare som kan läka våra sår, upprätta vår brustenhet, befria oss från allt det som vill binda oss och förlåta vår synd.

Vi är rädda för att vi möter våra tåredalar på fel sätt i kyrkan. Antingen söker vi oss direkt till sjukvården med vår ångest för professionell hjälp eller så söker vi förbön och förväntar oss att ångesten ska släppa omedelbart. Förstå oss rätt, vi tror Gud vill och kan befria oss! Men kan det vara så att vägen till upprättelse inte alltid går via ett omedelbart helande utan via helgelse? Att vi helt enkelt har missat målet, vikit av från Guds plan och är i behov av omvändelse från livsmönster vi inte är skapade för? Att vi glömt bort att livet med Gud är ett ständigt arbete med vår karaktär? Denna väg till upprättelse har vi nämligen också erfarit. Sådana perioder kan ibland kännas som en dödsskuggans dal.

De dalar som Gud leder oss in i kan i många fall se ut som utbrändhet, sorg eller identitetskriser, men om vi stannar vid att endast se dem utifrån ”världens” diagnoser och inte utifrån ett Gudsperspektiv blir vi ensamma i vår kamp och riskerar att gå miste om det helande som Gud vill leda oss in i. Glömmer vi som lärjungar bort ett kristet perspektiv på utbrändheten, sorgen och identitetskrisen så hamnar vi i något som är ännu värre: Att vi inte heller kan erbjuda dem som brottas med liknande bekymmer det eviga hopp som vi har i Jesus Kristus!”

This entry was published on 16 juli, 2015 at 20:06 and is filed under ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: