yosofine

nu ska ni få höra

…om vad Gud har gjort i mitt liv!

 

När jag gick på mellanstadiet sjöng jag i en barnkör. Jag drömde om att få sjunga solo som några av de andra i kören ofta fick. Ett år skulle vi göra en musikal i kyrkan och då slog min dröm in. Jag fick sjunga solo!!! Men det räckte inte med det utan jag blev även intervjuad i den häftiga tidningen VIPS (Very important persons eller nåt liknande som gick ut till kristna barngrupper). Vi hade visserligen en av skribenterna i församlingen så det var kanske inte så konstigt. Men samtidigt som en av mina drömmar uppfylldes hamnade jag också i tidningen med både bild och frågor jag svarat på. Min dröm möttes med mycket mer än jag vågat tro (har lärt mig att Gud ofta jobbar så).

 

Några år senare var det dags att börja i ungdomskören. Det var jättemånga häftiga äldre människor med i den. Men det var inte bara det som gjorde det. Något hade smugit sig in i övergången från mellanstadiets frimodigt drömmande till högstadiets brutala verklighet. När jag började ungdomskören vågade jag inte längre sjunga högt. Ja alltså jag vågade inte sjunga så att någon hörde det överhuvudtaget. Jag var livrädd för att göra bort mig, sjunga fel, sjunga falskt eller för högt eller något annat. Någonstans djupt inne ville jag fortfarande få sjunga solo men den drömmen började kännas oerhört avlägsen. Jag ägnade många timmars körövning och uppsjungande med att mima texterna. Ja du läste rätt jag MIMADE mig igenom sångerna.

I min hjärna var det fullt krig mellan det jag innerst inne försiktigt drömde om och det som blivit min verklighet. Det var fullt krig mellan tankar om mindervärde om att jag inte skulle ta plats att jag inte hade rätt att göra min röst hörd och drömmen om att få bli använd.

Jag minns inte att det hänt något särskilt. Jag har inget minne av att någon sagt att jag sjungit dåligt eller att jag inte fick ta plats. Jag kan inte minnas något sådant kring just den här händelsen. Det bara var så. Det här var nu min verklighet och den kändes väldigt omöjlig att ta sig ur.

Vad jag kan minnas så finns det en särskild person som mer än något annat lockade fram min röst igen. Jag vet inte om någon märkt att jag mimade det var ju liksom inget man direkt pratade om (om ni förstår vad jag menar). Men vi fick en ny ungdomspastor och hon sjöng liksom egna stämmor i alten (jag var alt på den tiden hur vi nu hade kommit fram till det). Iallafall vår nya ungdomspastor (som nu är min ingifta faster!!) sjöng högt och egna stämmor helt frimodigt och utan någon skrämsel i kroppen. Åh vad jag behövde just den där friheten hon gav uttryck för. Den smittade av sig, inte på ett sånt där ”se upp till sin idol”-sätt utan det smög sig på en. Jag har inget minne av när jag vågade ta ton igen, hur många körresor jag mimade på, men jag vet att jag några år senare ledde ett lovsångsteam i kyrkan och ofta sjöng solo både på gudstjänst och på mammas kvinnokvällar.

Jag vet också att jag började kriga emot de där tankarna som fick mig att vara tyst. Friheten hos ungdomspastorn smittade av sig och jag fick mod att säga emot tankarna. Jag började ställa varför frågor till tankarna och jag hade sikte på att åter få sjunga solo igen. Jag gav mig inte. Är sjukt impad av att jag gjorde det där på egen hand. Jag menar jag hade ju inte delat det här ens med min bästa kompis.

 

Drömmen om att bli använd har jag närt däremot har den tagit sig bortom sången även om jag fortfarande kan leda lovsång i församlingen ibland. Men jag brukar tänka på min faster när det är dags att sjunga i kyrkbänken och så tar jag i från hjärtats rot. Ibland blir det egna stämmor ibland inte. Om jag kan få bli använd så som hon blev och leda någon annan till en frihet större än drömmen ja då vill jag vara redskap för det.

 

En del menar att såna där rädslor eller beteenden är något vi får leva med. Det här är bara ett exempel på alla rädslor jag blivit befriad ifrån. Jag är helt övertygad om att det är Jesus som lett mig till den friheten även om den inte skedde ögonblickligen i ett förbönstillfälle utan över tid och med min kämparglöd som partner. Jag är helt övertygad om att många av våra fobier och rädslor är sådant som Jesus kan och vill och längtar efter att befria oss ifrån. Det kräver att vi gör val.

All denna rädsla. En sak är säker om vi följer rädslans råd leder det aldrig till något bra eller till drömmarnas mål. Det är modet, det trotsiga, vi ska följa.

 

Jesus står och räcker ut sin hand och frågar kom vill du följa mig? Jag tar dig i min hand och så går vi tillsammans genom de här tankarna, kom vi reder ut det här tillsammans. Du är inte ensam jag går med dig, jag är med dig till tidens slut. Kom låt oss smaka på friheten som min Fader ger.

This entry was published on 23 januari, 2016 at 10:28 and is filed under Existentiell hälsa, Ledarskap. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: