yosofine

jag tar lite utrymme tack!

Varför delar jag erfarenheter från mitt liv? Varför har jag en blogg där jag tar utrymme att skriva om mina insikter och erfarenheter? Varför tackar jag ja för att tala på seminarier eller i tidningen? Varför delar jag så mycket hela tiden på sociala medier? Vem tror jag att jag är egentligen?

 

För en vecka sedan delade jag en erfarenhet från min tonår. Det är en märklig erfarenhet och komisk på många sätt. Någon kanske skulle säga väldigt självupptagen och kanske till och med högfärdig. Vem skulle ens bry sig om min röst i en kör jag är ju bara en av många andra, vem skulle ens bry sig om hur jag lät? Varför lät jag det bli till en sån stor grej?

 

Ja kanske för att jag var mottaglig för den typen av tankar om mig själv. Inte tanken på att jag var så märkvärdig att just min röst verkligen räknades i kören (fast jag nog tycker att det borde vara så). Utan jag var mottaglig för tankarna på att jag inte fick ta plats, att jag inte var värd att ta utrymme, att jag var mindre värd än de andra och därför helst skulle be om lov för att få existera. Jag vet det låter ju helt sjukt. Och det var ju precis det det var. Jag var sjuk, hade sår som gick djupt ned i min själ sår som inte syntes på ytan men kunde märkas i mitt sätt att vara. Många skulle nog säga att det var sån ”jag var”. Men jag var sjuk jag betedde mig på ett sätt för att jag var trasig inombords.

Om det är något som förföljt mig i mitt liv så är det vad jag varit med om och vad det skulle innebära om någon fick veta det. Den typen av tankar flyttar från olika situationer och erfarenheter. Det har varit ett väldigt effektivt sätt att få mig tyst eftersom jag trott på lögnen att om jag berättar så kommer jag för evigt bli förkastad. Jag har trott på lögnen att om jag visar mina brister kommer jag för evigt vara ensam. Och trots att jag var mycket ensam under min uppväxt så var det där en väldigt effektiv metod ändå.

 

Häromdagen lyssnade jag på ett klipp som handlade om hur den onde inte bryr sig om vårt förflutna men han bryr sig om vad som finns i oss som skulle kunna få komma i blom som skulle kunna ta plats. Därför använder han alla möjliga metoder för att hålla oss tysta.

 

Jag har haft många bra människor runt mig och en konstig envis längtan efter att få vara i tjänst för Herren. Den har alltid funnits där. Under tidiga tonår var det en sådan tröst att tänka att mitt liv åtminstone kunde få betyda något för någon annan om jag var redskap för Gud. Jag visste inte riktigt hur eller vad jag kunde göra för Honom men jag ville stå till tjänst. Jag har många drömmar om vad jag vill göra i mitt liv men den djupaste drömmen som lägger sig som ett filter över allt annat är drömmen om att ett ord, en insikt eller något annat som jag varit med om skulle kunna vara till hjälp för någon annan. Drömmen att få se en annan människas liv bli förvandlat pga något jag delat av mina erfarenheter av Jesus. Jag har insett att jag fått många erfarenheter av Jesus pga allt jag gått igenom. Att inte dela det skulle vara att hålla en skatt för mig själv.

 

Jag skriver för mitt tonårsjag. Hade det funnits en blogg som den jag försöker driva så tror jag att jag kanske mycket tidigare skulle förstått att jag inte var ett ufo. Kanske skulle jag mycket tidigare förstått hur djupt älskad jag är, hur mycket utrymme Gud gett mig, hur vackert just mitt liv är skapat att vara. Kanske skulle det ha hjälpt mig ta bättre beslut i vissa situationer. Kanske. Om inte annat så hade det fått mig att inte känna mig så ensam om det jag gick igenom.

 

Jag skriver för min älskade Jesus skull. För jag står i sådan tacksamhets skuld till Honom för min frihet. Jag är inte längre slav under rädsla och ångest. Jag är inte längre som en utan någonstans där jag finner ro. Jag har blivit befriad och räddad och på grund av det har jag gett mitt liv för att låta andra förstå att det är möjligt också för dem. Jag är inte intresserad av rampljus och scener men om det ger mig möjlighet att nå fram till en som ännu inte mött Jesus så som jag gjort så tar jag gärna möjligheten. Därför att jag vet att det förändrar allt. Det skapar liv där allt var dött det kommer med ljus där allt var mörker. Jag kan inte hålla tyst om det och jag vill inte hålla inne, då skulle jag känna mig självisk.

 

Jag vet att jag tar plats och jag tror att min röst betyder något. Jag är jätteviktig. Precis som du som läser det här. Du är också jätteviktig, din röst räknas och du har fått utrymme som du ska fylla! Vi tävlar inte om samma utrymme, vi slåss inte om platsen på estraden eller det här jordklotet. Sanningen är den att det är alldeles för få som tar det utrymme som Gud skapat dem för. Det är alldeles för få som tar plats och gör det Gud kallat dem till. Många gånger tror jag det är av rädsla. Men sluta var rädd , sluta tro på lögnen att du inte har något vettigt att dela, ingen vill lyssna på dig eller dina erfarenheter. Sluta tro att du inte är speciell.

Det är du för du är skapad till att vara Guds avbild. Just du visar en sida av Gud som vi inte sett än i just den komposition som ditt liv med erfarenheter, egenheter och gåvor innebär.

 

Ett ord jag ofta återkommer till i Bibeln som vägleder mig och uppmuntrar i just dessa tankar är från 1 Kor 9: 19-27. Ett ord att meditera över.

 ”Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen.  För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag.  För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några.  Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften.

Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar.  Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.  Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.”

This entry was published on 30 januari, 2016 at 13:24 and is filed under Existentiell hälsa, Ledarskap. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: