yosofine

Du fryser jämt

När jag gick på gymnasiet hade jag ätit magkatarrmedicin i omgångar i flera år. Jag hade lärt mig att alltid ha med alvedon i väskan eftersom jag nästintill varje dag fick sådan spänningshuvudvärk att det var svårt att koncentrera sig i skolan. Jag hade återkommande depressioner och en molande ångest som ibland ökade i intensitet. Jag var en sådan där söt tjej med blont hår och frikyrkofamilj. Allt såg bra ut till det yttre. Därför var det ingen som kunde förstå att jag mådde så dåligt. Inte ens jag själv. Det tog många år för mig att komma underfund med roten till varför jag mådde dåligt. Jag bar på ett trauma, inget jättedramatiskt men ändå något som skapade djupa sår inom mig och band mig i tankesätt som drog mig i en spiral nedåt. Jag brottades med självkänslan, min identitet och mitt värde och jag hade svårt att se någon framtid som var ljus. Min räddning som tonåring var Gud. Han var min beskyddare och trygga hamn. Jag flydde till Honom även om jag inte alltid förstod vad jag trodde på. Men det gav mig uthållighet och kämparanda. Jag ville inte dö jag ville leva. Så därför härdade jag ut och jag tror att det gjorde mig stark.

 

Vi hör idag om den psykiska ohälsan och hur den ökar särskilt bland unga. Unga tjejer är också några som sticker ut i statistiken även om de är svårare att upptäcka. De lider i det tysta. De har ont i magen, sover dåligt, har spänningshuvudvärk och kan ibland ha svårt att koncentrera sig i skolan. Alla har inte trauman från barndomen men ganska många har varit med om saker, kränkningar eller övergrepp av olika slag. Det säger statistiken. De känner krav på sig och har samtidigt svårt att känna hopp för framtiden. Något annat den säger om man ska tro WHO är att den psykiska ohälsan har ett nära samband med de existentiella frågorna. Vem är jag? Varför finns jag till? Vad avgör mitt värde som människa och vad ger mig framtidstro? Dessa frågor har WHO under de senaste åren forskat kring och upptäckt är nära kopplade med den psykiska ohälsans framfart. Och de önskar se en tredje folkhälsorevolution utifrån dessa slutsatser.

 

De vill alltså se en väckelse (om vi ska tolka dem med vårt språkbruk). De vill att människor får mening med livet, hopp för framtiden och andlig kontakt (några av de dimensioner som de har tagit fram mätinstrument för).

 

Kan det vara så att den ökande psykiska ohälsan idag egentligen är ett hälsotecken (förstå mig nu rätt) eftersom den pekar på något som kyrkan alltid vetat: att vi är skapade till gemenskap med något större än oss själva och att vår kropp och själ ropar efter det sammanhanget? Att ohälsan ökar därför att vi ser hur illa det står till med världen, hur nöden och katastroferna kommer närmare oss hela tiden. Att vi inte längre kan underhålla oss bort från vårt verkliga tillstånd? Kan det i själva verket vara så att vi nu får statistik och forskning som hävdar det vi egentligen alltid vetat om? Att det är illa med människan utan Gud?

 

 

För ett år sedan var jag på den första nationella konferensen i Existentiell hälsa. Där talade sjukvårdspersonal, forskare och teologer om sjukvårdens brist idag när det kommer till att möta människan ur ett helhetsperspektiv. Om hur illa vi behandlar personer som mår psykiskt dåligt eftersom vi byggt upp ett system utifrån att bara möta de fysiska symptomen. Där konstaterade man att det är upp till individen att själv definiera vad som ger den framtidstro och vad som får en att känna ett värde. Att det är upp till individen att skapa definitioner som bär genom livskriser och tristess. Owe Wikström berättade om svenskens tendens att byta religion efter en kris eftersom det visade sig att den inte höll för mer än en katastrof. På så sätt flyttar svensken runt bland olika livsfilosofier och praktiker ständigt på jakt efter något beständigt. Men han berättade också om svenskens ovilja att ingå i organiserad religionsutövning.

 

Samtidigt brottas kyrkan med sin överlevnad. Vi brottas med hur vi ska nå ut till den vanliga svensken, de verkar ju inte alls intresserade av vår tro. Så hur ska vi tackla den nya tid vi lever i? Hur ska vi i kyrkan nå ut? Vi som har något mycket mer än organiserad religion att erbjuda. Vi som har en relation med skaparen, Han som vet hur våra kroppar är sammansatta. Han som skapat oss och tänkt att vi ska leva i harmoni och balans med oss själva, omvärlden och sig själv. Hur kan vi visa att Skaparen är relevant i livskrisen? Hur kan vi erbjuda en definition av människans värde, visa på ett hopp för våra liv och ge verktyg som får den stressade nutidsmänniskan att andas ut?! Här tror jag att vi i kyrkan behöver börja tänka kreativt!

Att folk vänder sig till yoga och andra hälsofrämjande rörelser ser jag som ett tecken på att de ser sitt behov och söker efter en lösning. Här kan vi välja att möta längtan eller bråka på dem om att de söker i fel källor. Vad skulle Jesus ha gjort?

 

När jag gick på gymnasiet hittade jag en dikt ur en gratistidning som delades ut i skolan. Den rörde vid något i mig, den rörde vid känslan jag ofta fick när jag försökt uttrycka hur jag mådde. Den satte fingret på min frustration över en osynlig sjukdom som ingen såg eller förstod att jag bar på. Allra minst jag själv. Den satte fingret på hur utelämnad man kan vara. Jag tänkte många gånger att det hade varit så skönt om jag brutit benet och hoppade på kryckor då skulle jag kanske få lite förståelse och medlidande. Då kunde jag för en tid få anpassad hjälp för att hantera min situation. Tyvärr ser det fortfarande ut så här för de flesta som mår psykiskt dåligt de möts av oförståelse och ett skuldbeläggande ”ryck upp dig nu”.

 

Den här månaden lyfter Sveriges kristna råd upp diakonins månad och den psykiska ohälsan bland unga lyfts särskilt upp. Jag kommer skriva mer utifrån detta framöver och har även under fliken ”Existentiell hälsa” samlat en del texter som jag skrivit hittills. Så jag ska avrunda det här inlägget. Jag vill göra det med dikten från min tonår. Jag gör det med en uppmaning om att läsa på om den psykiska ohälsan och vilka uttryck den kan ta sig. För att om möjligt skapa lite större förståelse för de som brottas i mörkret och känner att de håller på att gå under. Låt oss gå ut i världen och berätta att det finns hopp för de modlösa, befrielse för de fångna och liv i överflöd!

 

 

”Förut

Kanske

Försökte någon

Värma mina

Kalla händer

 

Nu

Vanligtvis

Säger blickar

Som sedan länge tröttnat

Du fryser jämt.”

 

av Morkamjau

This entry was published on 5 september, 2016 at 21:30 and is filed under ung och ledare. Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: